Kolumn i Ny Tid
Den här veckan började en kvinna att gråta i mitt arbetsrum. Jag hade träffat henne för första gången bara en kvart tidigare, när hon och hennes tre kolleger kom för att hälsa på mig på ministeriet. De ville berätta för undervisningsministern om sin arbetsvardag. De arbetar alla inom småbarnspedagogiken i Helsingfors.
Kvinnan i fråga har arbetat inom småbarnspedagogiken i 40 år. I fyra årtioenden har hon tagit hand om samhällets yngsta medlemmar. Hon har lekt, lärt, kramat, tröstat, uppmuntrat och uppfostrat längre än jag funnits till. Och nu sitter hon framför mig i mitt arbetsrum och gråter därför att hon inte kan göra sitt arbete så bra som hon vill.
Det finns ingen fråga som gett mig så mycket ångest under min tid som minister som krisen inom småbarnspedagogiken. Jag känner mig maktlös, trots att det ju är jag som är ja, makthavaren. Hur hamnade vi här egentligen?
I Finland har vi brist på arbetskraft inom så gott som hela den offentliga sektorn. När arbets- och näringslivsministeriet publicerar sina listor över de yrken där det är störst arbetskraftsbrist är alltid närvårdarna, sjukskötarna, speciallärarna, skolpsykologerna och lärarna inom småbarnspedagogik med. Yrken som är helt centrala för vår välfärdsstat. Yrken som är helt centrala för att de som är yngst och de som är äldst i samhället ska må bra. Just de grupper som varenda väljare vill att vi beslutsfattare ska prioritera. Hur hamnade vi här egentligen?
Beslutsfattare talar ofta om att vi borde utbilda mera. Och det ska vi såklart satsa på, på att allt fler av de som söker till dehär utbildningarna ska få studera. Men inte är det hela svaret på problemen. De svenskspråkiga lärarutbildningarna inom småbarnspedagogiken i Helsingfors har svårt att få studieplatserna fyllda. Samma gäller många av våra närvårdarutbildningar i hela landet. Utbildning tar dessutom tid, och många av de lösningar som behövs borde genomföras genast.
Det stora misstaget som vi gjort är att vi inte har tagit tillräckligt bra hand om dessa branscher, eller om de proffs som arbetar inom dessa yrken. Den offentliga sektorn har i åratal framställts som ett problem för ekonomin och statsskulden. Denna höst körde Näringslivets centralförbund en TV-kampanj om hur företagen ”betalar de offentliga arbetsplatserna”. Inte ett ord om hur det skulle gå för samhället och alla de privata företagen, om våra skolor, dagisar, hälsovårdscentraler, åldringsvården och sjukhusen stängde ner.
Eftersom den offentliga sektorn presenterats som ett problem har mycket av politiken under de senaste årtiondena handlat om att skära ner den. De offentliganställda har fått höra hur man ska effektivisera och spara och effektivera och spara och sen digitalisera lite på det. Billigare har det inte blivit. Pengar försvinner i digitala program som inte en själ kan använda och i köptjänster som blir allt dyrare. Vi betalar en miljard per år till privata profitdrivna företag för att de ska ta hand om omhändertagna ungdomar. De gör vinster på omhändertagna ungdomar, därför att det offentliga inte mera velat ta hand om dem.
Effektiviseringstänkandet har smygit in i dagisvärlden också. Allt kretsar kring de lagstadgade dimensioneringarna, som utgör en miniminivå, en ribba man försöker klämma sig över varje dag. Det gör man genom att flytta arbetstagare från en grupp till en annan och genom dataprogram där föräldrarna måste meddela med 10 minuters noggrannhet när man ska hämta och föra varje dag, allt för att man ska kunna maximera mängden barn per vuxen under hela dagen. I Helsingfors har man ett system för att maximera mängden kvadratmetrar i dagisarna. Om ett barn konstateras ha behov av stöd så att barnet får ta två barns ”plats” i gruppen, betyder det inte att dagiset sammantaget har ett barn mindre. Man ska utnyttja platsen för ett annat barn om man räknar med att det finns lediga kvadratmetrar kvar i dagiset. Köket är tydligen det enda utrymme vars kvadratmetrar inte räknas med.
När vi i ministeriet funderade på om det kunde vara en bra idé att övergå till en personaldimensionering som räknas per grupp och inte per enhet, för att trygga att det verkligen finns tillräckligt med vuxna med barnen varje dag, varnade en forskare för att det i denna effektiviserade servoceproduktion lätt kan leda till att man allt mer börjar flytta barn från en grupp till en annan. En välmenande reform kan med andra ord göra läget ännu värre, och så skippade vi den tanken.
Och sedan är det lönen. 2200 får en barnskötare brutto när hen börjar. Det är skamligt. Vi kommer aldrig att kunna lösa arbetskraftsbristen inom den offentliga sektorn, om vi inte får arbetsförhållandena i skick och lönerna upp.
Under den föregående valperioden tvingade den borgerliga regeringen istället arbetsmarknadsparterna att göra tvärtom. Det så kallade konkurrenskraftsavtalet innehöll en separat lönesänkning som berörde bara de offentligt anställda. De som jobbar inom välfärden förlorade tre år i rad en tredjedel av sin semesterpeng.
De som tar hand om de yngsta och de äldsta fick som tack en alldeles egen lönesänkning.
När de offentliganställda i våras godkände det nya arbetsmarknadsavtalet för den offentliga sektorn innehöll det den här gången löneförhöjningar som ska komma utöver den allmänna linjen, det vill säga det som exportindustrin senare kommer att komma överens om. Nu fick de offentliganställda för första gången på väldigt länge ett avtal som betyder att skillnaderna mellan olika branscher ens lite kommer att utjämnas. Och hur svarade fackförbunden inom industrin? Genom att skälla ut avtalet.
Mot den här bakgrunden är det kanske inte så förvånande att det är svårt att hitta motiverade arbetstagare. Men om vi inte lyckas lösa problemen nu så kommer vi snart att vara så långt inne i en nedåtgående spiral att det kan vara svårt att lösa alls.
Ingen ansvarar ensam över helheten. Staten ansvarar över lagstiftningen gällande personaldimensioneringen och över studieplatserna. Kommunerna och de privata aktörerna ansvarar över arbetsgivarpolitiken och lönerna. Arbetsmarknadspartnerna ansvarar för kollektivavtalet. Universiteten, yrkeshögskolorna och yrkesutbildarna ansvarar för innehållet i utbildingarna. Vi ansvarar alla för hur vi talar om och beskriver branschen.
Det värsta vi kan göra är att bolla ansvaret på varandra. Den onda spiralen bryts bara om alla gör sitt, och alla ser till att det på alla fronter sker förändringar mot det bättre. Under denna valperiod har vi minskat gruppstorlekarna för barn över 3 år, återinfört den subjektiva rätten till dagvård för alla, skärpt lagen i fråga om tillfälliga överskridningar av dimensioneringen, infört en anmälningsplikt om problem för personalen, betalat ut både korona- och jämlikhetsfinansiering också för dagisarna och lagstadgat om barnens rätt till stöd inom småbarnspedagogiken.
Ändå sitter en kvinna med 40 års arbetserfarenhet av det viktigaste jobbet i hela världen och gråter framför mig i mitt arbetsrum. Hon kan inte ge upp och gå hem när det är för lite personal på dagis, eller när det varje dag är nya vikarier hon aldrig tidigare sett som hon ska jobba med.
Så det ska inte vi heller göra. Vi ska fortsätta arbeta för alla dessa livsviktiga arbetstagares rätt att få göra sitt jobb bra, och alla barns rätt att få forma fasta bestående relationer till de människor som tar hand om dem om dagarna. Vi ska fortsätta arbeta för att hela den offentliga sektorn får det värde och den upprättelse som den är värd, och för att detta värde även ska synas i lönerna.
