Menu

På svenska

Vem är jag?

Jag är Li Andersson, 34 år, riksdagsledamot, ordförande för Vänsterförbundet, stadsfullmäktigeledamot i Åbo och undervisningsminister. Jag har en liten dotter som heter Ava, . Jag är född i Åbo år 1987 och har bott här hela mitt liv. 

Jag har varit med i politiken i över 10 år och drivs fortfarande av tre stora målsättningar: att minska fattigdomen och öka jämlikheten samt att lösa klimatkrisen. 

I politiken vill jag speciellt arbeta för såväl barns och ungas som äldres service och rättigheter. Det är speciellt i början och i slutskedet av våra liv som vi är som mest beroende av att välfärdstjänsterna fungerar, och att vården är kvalitativ och genomsyras av medmänsklighet. I eftersviterna av coronakrisen är det ännu viktigare att beslutsfattarna förbinder sig till att inte upprepa de misstag som gjordes i samband med depressionen på 90-talet. 

Före livet i politiken hann jag jobba bland annat i kassan i Muminvärlden, som hotellreceptionist, servitris och diskare, “feissare” för Greenpeace, översättare och med att sortera frukter på em gård i Frankrike. Jag har även arbetat som generalsekreterare för Finlands Svenska Skolungdomsförbund, som distriktssekreterare för Vänsterunga i Egentliga Finland samt som praktikant på organisationen Civil Rights Defenders. 

Jag är politices kandidat. Jga har studerat folkrätt vid Åbo Akademi, jag specialiserade mig på internationell asyl- och flyktingrätt och mänskliga rättigheter. Som biämne studerade jag det ryska språket och kulturen. 

På min fritid försöker jag läsa så mycket som möjligt, det är det bästa sättet att slappna av och utvecklar ens tankar. Jag njuter även av stressfria morgnar, av att vinterbada, gå på keikkan och spendera tid med mina vänner. Jag är obotligt kaffeberoende. 

Mer jämlikhet i hälsovården, till läkaren inom en vecka

Bashälsovården är i kris på alldeles för många ställen. I Åbo har köerna till hälsvårdscentralerna varit långa redan innan COVID, men pandemin har orsakat en kris inom hälsovården. När man inte får kontakt med sin egen hälsovårdscentral och int ekan lita på att man kan få läkartid när man behöver det, ökar trycket på jourerna och de som har råd söker sig till privata mottagningar. I Egentliga Finland är det över två gånger färre människor som får vård inom en vecka, jämfört med genomsnittet i hela landet. 

Att förbättra basservicen inom social- och hälsovården och förkorta vårdköerna är en av de viktigaste målsättningarna för hela vårdreformen. Basservicen bör bevaras som närtjänster i hela Egentliga Finland. Var och en bör i framtiden ha möjlighet att få icke-brådskande vård inom max en vecka. För att förkorta köerna krävs målmedvetna satsningar på den offentliga basservicen, och att mer resurser kanaliseras för detta ändamål. Arbetet på hälsovårdscentralerna måste göras mer attraktivt. Att satsa på bra arbetsförhållanden och bra arbetsvillkor för de som arbetar inom social- och hälsovården, är också ett centralt sätt att förbättra tillgången på vård.

Psykisk ohälsa drabbar en mycket stor del av oss

Problem med psykisk ohälsa drabbar en mycket stor andel av finländarna i något skede av deras liv. Psykisk ohälsa och speciellt depression är redan den vanligaste orsaken till pension på grund av arbetsoförmåga och pandemin har ökat efterfrågan av tjänster speciellt bland barn och unga. För att förbättra den psykiatriska vården krävs satsningar på förbättrad tillgång på tjänster, tillräckligt med resurser även för avdelningsvården samt ett mer mångsidigt utbud av olika typer av tjänster för olika behov. 

Inom de nya välfärdsregionerna bör man ha som målsättning att vård för psykiska problem ska erbjudas i alla social- och hälsovårdscentraler. Det kräver att det finns tillräckligt med psykologer eller andra professionella anställda vid vårdcentralerna, samt att t.ex. sjuksköterskor utbildas för att svara på vårdbehovet. I Egentliga Finland bör vi även satsa på tjänster med låg tröskel speciellt för unga, som man inte behöver en remiss för. Genom att erbjuda olika typer av tjänster för personer med olika behov, frigörs även resurser för att snabbare kunna bemöta dem som är i störst och mest akut behov av hjälp. Tillräckligt med resurser måste även tryggas för den service som den specialiserade sjukvården erbjuder, så att ingen ung måste sova på madrass på golvet därför att den ungdomspsykiatriska enheten är överfull.

Vi har råd med en human äldreomsorg  

Finland är ett land med en åldrande befolkning och behovet av åldringsvård kommer att öka kraftigt under de kommande åren. Att svara på problemen med brist på arbetskraft inom social- och hälsovården är mycket viktigt även för att trygga kvaliteten på åldringsvården. För tillfället byts till exempel personalen inom hemvården ut väldigt snabbt och det är oftast svårt att hitta vikarier. Det har även förekommit fall där man inte kan ta emot personer som är berättigade plats på grupphem på grund av brist på personal. Vänsterförbundet har i olika kommuner i Egentliga Finland krävt satsningar på såväl förbättrade arbetsförhållanden som förbättrad lön. Åbo stad beslöt under hösten att använda 1,1 miljoner euro på lönehöjningar för olika uppgifter inom social- och hälsovården, och det här arbetet måste fortsätta. 

Att förbättra äldreomsorgen förutsätter med andra ord att man satsar på personalen, på en tillräcklig mängd personal och på bestående arbetsförhållanden, såväl inom hemvården som på grupphem. Det är också viktigt att satsa på fungerande rehabiliteringstjänster samt på att trygga ställningen för närståendevårdarna. Välfungerande intervalltjänster, även ordnade hemma hos den äldre, är en förutsättning för att närståendevårdarna ska våga och vilja utnyttja sina lagstadgade ledigheter, som i sin tur är väldigt viktiga för deras ork och välmående.  

Socialarbetet får inte hamna i hälsovårdens skugga

De kommande välfärdsregionerna kommer att ansvara för hela social- och hälsovården, som är livsviktig för oss alla. Men de kommer även att ansvara för de tjänster som ska trygga utkomsten, hälsan och välmåendet för de personer som är allra mest utsatta i samhället. Socialarbetet får inte hamna i hälsovårdens skugga i reformen, utan dess ställning bör stärkas som en del av basservicen. Socialarbetarna inom barnskyddet och socialt arbete för vuxna har redan länge varnat om att deras arbetsinsats nästan bara räcker till att sköta de mest akuta fallen. Att satsa på det förebyggande familjearbetet och tjänster för vuxna är helt nödvändigt såväl ur ekonomisk som mänsklig synvinkel. 

I Egentliga Finland måste vi också satsa på service och bostäder för bostadslösa enligt “lägenhet först”-principen, så att dessa tjänster kan erbjudas i Åbo för alla de som behöver. Satsningar behövs även på tjänsterna för missbrukare, så att till exempel dödsfall till följd av överdoser kan förhindras. I Egentliga Finland behövs det även mer barnskyddsanstalter i offentlig regi och man bör satsa kraftigt på att rekrytera fler familjer till barnskyddets familjevård.