I en kolumn i Helsingin sanomat 29.7 skriver journalisten Heikki Aittokoski om hur sommarens tema för många säkert blivit Weltschmerz, världssmärta eller – ångest. Tragiska nyheter från Ukraina, Irak och Palestina fyller våra tidningar, tv-apparater och nyhetsflöden och tvingar oss att förstå hur mycket ondska och elände som omger oss. Enligt Aittokoski är det förståeligt att man kan känna uppgivenhet inför denna massa av orättvisa, men det får inte leda till att man förlamas.
Samma kommer jag att tänka på då jag under flera timmar sitter och diskuterar prekarisering och globaliserad arbetsmarknad med en journalist. Någonstans mitt i en lång utläggning om thailändska bärplockare, långa underleverantörskedjor, usla arbetsrättigheter i Sydostasien och fackförbundens för små resurser tittar journalisten på mig med en lite misstroende min och frågar: “Men kan man verkligen göra något åt allt det här då?”
Frågan må vara befogad, men svaret är mycket enkelt.
Svaret är ja, det kan man.
Det finns massor man kan göra, och massor av olika sätt att göra det på. Får en nästan panikartad lust att berätta hundratals små historier om alla de människor jag stött på som gör saker, hela tiden, för det de tror på. Får lust att berätta om de arbetslösas förening i Suolahti som på en halvtimme ordnade med mat och husrum för 50 thailändska bärplockare, om den 70 år gamla amerikanska krigsveteranen som rest till Västbanken för att vara med och bygga ett nytt hus åt en palestinsk familj, om klimataktivister som spenderar massor av timmar varje månad för att lobba bland beslutsfattare för en bättre klimatpolitik, om helt vanliga finländska familjer som ordnar husrum och mat åt människor som är utan. Har lust att berätta om alla dom människor som jobbar frivilligt varje dag, vecka, månad och år i alla de tusentals föreningar, medborgarorganisationer och partier som finns.
Och “att göra” behöver inte ens innebära att delta aktivt själv. Att bara vara medlem i eller donera pengar till en organisation är ett viktigt sätt att stöda det arbete som de som har möjlighet att göra det utför. Att göra kan vara att skriva under en namninsamling, dela en länk, att rösta i ett val. Det kan vara att se över sin konsumtion, att äta mindre kött, handla kläder i en annan butik, att ta tåget. Det är att säga ifrån högt om man hör en rasistisk eller sexistisk kommentar, att försvara någon som blir utsatt. Det finns många läkemedel mot Weltschmerz, det är bara att välja just det medel som passar en själv bäst.
Att se till att kurera sig mot världssmärtan är dock viktigt, för att undvika ett möjligtvis bestående tillstånd av apati och cynism. Det blir vår samtids stora tragedi och undergång, om vi tappar tron på allt det man både som individ och som en del av en folkrörelse kan åstadkomma.
Speciellt då det finns så många människor runtomkring oss som hela tiden bevisar det.
Kolumn publicerad i Hbl
No Comments