Kolumn publicerad i Åbo Underrättelser 23.6.
I skrivande stund står det fortfarande oklart hur denna akt i det grekiska dramat kommer att sluta. På eurotoppmötet 18.6 nådde euroledarna inte någon överenskommelse om villkoren för den kommande låneraten till Grekland. Nästa mötesdag är måndagen den 22 juni. Redan nu spekuleras det om att spelet mycket väl kan fortsätta ända tills slutet av juni. Senast då bör Grekland betala gamla skulder till den internationella valutafonden till ett sammanlagt värde på 1,5 miljarder. Låneraten man nu förhandlar om är en del av stödpaketet från år 2012, och uppgår till en summa på 7,2 miljarder, som Grekland behöver för att betala tillbaka gamla skulder och därmed undgå att gå i konkurs.
Tonen mot Greklands premiärministerparti, Syriza, har varit fortsatt hård. Syriza har anklagats för att förhala förhandlingarna och inte hålla fast vid gjorda avtal. Journalisten Saska Saarikoski gick så långt som att i en kolumn i Helsingin Sanomat skriva att “grekerna anser sig vara mer betydelsefulla än de är”. Analyser som denna skapar en bild av att den kamp som förs vid förhandlingsborden i Bryssel skulle handla om prestige. Det som det handlar om, är hela den politiska utveckling vi sett i Europa sedan eurokrisen började 2010.
Greklands problem började år 2009, då det avslöjades att landet under en lång tid fifflat med statistiken för att få statsfinanserna att se bättre ut. Landet led av en hel historia av strukturell korruption, en otillräcklig skattebas och skattelättnader riktade åt höginkomsttagare. Grekland led som perifert land även av den starka euron, en orsak till landets underskott var även att den grekiska exportindustrin inte stod sig mot de starkare euroländernas. Detta ledde till att landets handelsbalans stod på minus. Såhär långt var problemen i hög grad ett resultat av grekernas egna politiska val, kombinerat med de strukturella problem eurosamarbetet lidit av ända sedan unionen skapades.
Då sanningen om de grekiska statsfinanserna klarnade och landet inte längre hade möjlighet att få lån från marknaden, var det dags för de övriga euroledarna samt representanter för den europeiska centralbanken, den internationella valutafonden och den europeiska kommissionen att äntra scenen. Kunskap om följderna av de krav som ställdes som villkor för stödpaketen till bankerna för den grekiska ekonomin och det grekiska folket är centralt för att förstå Syrizas förhandlingsstrategi.
Sedan 2009 har det grekiska statsunderskottet minskat med 20 procent. Samtidigt har lönerna minskat med 37 procent, pensionerna med 48 procent och den privata konsumtionen med en tredjedel. Nedskärningarna var så häftiga att en fjärdedel av Greklands BNP försvunnit sedan år 2010. Arbetslösheten sköt i höjden till närmare 27 procent medan statsskulden exploderade till nästan 180 procent i förhållande till BNP. De sociala följderna har beskrivits som en humanitär kris och en stor mängd unga greker har lämnat landet.
Samtidigt upplevde såväl vanliga greker som många grekiska beslutsfattare att besluten om nedskärningarna och privatiseringarna tvingades på dem. Grekland gavs inget val. Det var mot denna bakgrund som vänsterpartiet Syriza vann valet i januari 2015. Syrizas valprogram baserade sig på att lösa den akuta humanitära krisen, att genomföra stora skattereformer och råda bot på korruptionen samt på att omförhandla villkoren för stödpaketen så att Grekland ska få en möjlighet att få ekonomin på fötter.
Den grekiska regeringen har upprepade gånger sagt sig vara beredda att kompromissa, och har redan förbundit sig till euroländernas krav på sådana primära budgetöverskott, som i praktiken kommer att innebära att åtstramningspolitiken fortsätter. Trots detta fortsätter förhandlingarna, då euroländerna pressar på mer nedskärningar i pensionerna och höjningar av momsen.
Då grekerna tidigare protesterat mot nedskärningspolitiken på gatorna fortsätter man nu den kampen vid förhandlingsborden. Att euroländerna så hårt kräver mer av de reformer som förstört den grekiska ekonomin och därmed ytterligare försvårat återbetalningen av skulderna handlar om såväl prestige som ideologi. För grekernas skull får man hoppas att dramat inte slutar som tragedi.
