Ett befängt förslag

Kolumn publicerad i Hbl 30.9

Det är nog sant som man ofta säger, att de politiska prioriteringarna förändras när ekonomin hostar. Då den finländska industrin lider av strukturförvandling, arbetslösheten i Europa är rekordhög och regeringen tvingas ge upp sina målsättningar ifråga om minskad skuldbörda, syns ämnen som klimatförändringen eller utbildningspolitik allt mindre i den politiska debatt som förs.

Men speciellt syns det förändrade läget i hur vi talar om arbete. Under 2000-talets ekonomiska uppsving talades det mycket om kvaliten på arbete. Prekariseringen av arbete och uttrycket ”paskaduuni”, skitarbete, gav uttryck för hur en snuttifierad arbetsmarknad och osäker inkomst påverkar livet för allt fler. Kraven på grundinkomst artikulerade å ena sidan ett skriande behov av en tryggad utkomst, men även ett krav på möjlighet att arbeta mindre, att skapa tid och möjlighet för annan verksamhet.

Nu presenterar man istället tvångsarbete som ett sätt att reformera socialskyddet. Ett av regeringens beslut i samband med strukturpaketet var att ett aktiverande socialskydd för arbetslösa ska utvecklas, i enlighet med de uttalande social- och hälsovårdminister Risikko gjorde redan under sommaren. I den första rapport som ska överlämnas åt regeringen presenteras en modell där alla ska tvingas göra något. Enligt detta första förslag skär man ner stödet för arbetslösa med exempelvis 20-30 procent om man inte går med på att utföra oavlönat arbete. Idén är enligt de som gjort rapporten att alla ska jobba exempelvis ett par timmar om dagen för kommunen.

Förslaget är befängt. För det första är socialskyddet för arbetslösa redan ”aktiverande” på många sätt. Du förväntas redan nu påvisa din aktivitet som arbetssökande och vilja att arbeta för att kunna lyfta arbetslöshetsunderstöd. Tackar man nej till erbjudet arbete eller säger upp sig från ett existerande arbete mister man redan nu rätten till ersättning för en bestämd tid. Regeringen har redan fattat andra beslut som försämrat arbetslöshetsskyddet. Då man tidigare varit skyldig att ta emot arbete inom ett omårde på 80 kilometer i förhållande till var man bor, har detta område nu förstorats till att vara alla ställen man når med offentliga kommunikationsmedel på en och en halv timme. Det innebär arbetsresor på sammanlagt tre timmar. Arbetsmarknadspartnerna fattade redan 2012 beslut om att försämra den inkomstrelaterade dagpenningen, så att den maximala mängden dagar minskar med 100 för den som har mindre än tre års arbetserfarenhet. Mängden minskar även i fråga om alla arbetssökande, ifall man inte tar emot erbjudna aktiveringsåtgärder.

Tvångsarbete är ingen lösning på ett så stort och nyanserat problem som arbetslöshet. Lösningen är arbetsplatser och möjlighet till utbildning. För många arbetssökande skulle en dylik tvångsarbetsmodell i värsta fall innebära mindre tid för att just söka arbete som motsvarar ens utbildning eller arbetshistoria. Än mer problematiskt är att det i grunden ger uttryck för en syn på arbetslöshet där problemet är den arbetssökande, inte bristen på arbetsplatser. Då handlar debatten plötsligt om lata individer, istället för just den hostande ekonomin, eller den strukturomvandling som industrin genomgår.