Ifall du i början av november inte deltog på evenemanget Make Art Policy – Finlands Konstpolitiska Toppmöte, så rekommenderar jag att du lyssnar på hela evenemanget på Youtube. Det måste vara det bästa som ordnats på den politiska fronten i Finland på länge. Arrangörerna, festivalen Baltic Circle, Checkpoint Helsingfors och gruppen Public Movement, fyllde Helsingfors stadshus med konstnärer och bjöd in representanter för tio partier att hålla ett konstpolitiskt anförande. Idén är att låta konst och politik mötas på scenen och att skapa en debatt om den finländska konstens framtid.
Publiken gavs två kort genom vilka de genast kan reagera på de anföranden som hålls. Det vita betyder “varför”, och det blåa “mer konkreti”. Då tillräckligt många kort höjs i salen börjar orkestern spela mitt under politikerns anförande, så att denna genast måste förklara sig. I ett rum bredvid sitter en grupp representanter för olika branscher, som fungerar som en slags expertpanel.
Resultatet är intressant, roligt och stundvis dråpligt. Kristdemokraten sjunger “What a wonderful world” och föreslår en straffskatt på all barnförbjuden kultur, socialdemokraten flummar om Anne Frank, centerpartisten lovar att han inte lovar mer pengar åt någon, Finlands kommunistiska parti rullar in en enorm gräddtårta för att påvisa hur liten andel av budgeten som går till kulturen och De Gröna talar sakligt om grundinkomst, procentprincipen och socialskyddet för självsysselsättande. Piratpartiet vill förnya stipendie- och upphovsrättssystemet, SFP vill ha skattelättnader för företag som införskaffar konst, samlingspartisten är nöjd med konstuniversitetet, sannfinländaren sjunger sannfinländarnas kulturpolitiska program och anser att eftersom Aleksis Kivi också skapade kultur under knappa förhållanden, kan man skärna ner på stipendierna. Vänsterförbundaren i sin tur vill ha kultursedlar för barn och unga, tryggad offentlig finansiering för kulturen och en grundinkomst.
Make Art Policy är ett fräscht och välbehövt undantag till den lamhet som präglar den finländska kulturpolitiska debatten. Konstnärerna kräver den synlighet som de förtjänar och politikerna tvingas ta sitt eget kulturpolitiska tänkande förbi klyschorna. Det finns många viktiga politiska frågor att reda ut: har konsten ett egenvärde eller ett värde främst som instrument för att skapa t.ex. design och “kreativ ekonomi”? Ska konstnärer jämföras med företagare? Och på vilken nivå ska den offentliga finansieringen till konsten vara?
Speciellt i en tid då resurserna är knappa och då de politiska krafter som för tillfället är i en hegemonisk position tvingar allt att fungera enligt marknadsekonomiska principer, behövs evenemang som detta. Bara genom att kräva sin rätt och påvisa sin betydelse, genom att skapa en debatt, hur galen den än är, kan konsten bryta de politiska föreställningar och utgångslägen som hela tiden tvingar den till politikens marginaler och till en ständig kamp för sinande resurser.
Kolumn publicerad i HBL
No Comments