Klimatekonomi

Kolumn publicerad i Hbl 6.8.2013

Denna vecka diskuterar sextio politiskt aktiva unga från olika vänsterorganisationer runtom i Europa miljö- och klimatpolitik på Vänsterungas sommarläger i Kajanaland. Trots den historiskt höga arbetslösheten i Europa och nedskärningarna som hotar hela det europeiska projektet, har den unga vänstern valt att koncentrera sig på miljö och klimat.

Hela miljörörelsen lider för tillfället av ett förlorat momentum. Efter de förväntningar som byggdes upp kring klimattoppmötet i Köpenhamn år 2009, och det magplask som de uteblivna resultaten av mötet innebar, har klimatfrågorna glidit långt bort från den politiska dagordningen. Under FN:s toppmöte om hållbar utveckling i Rio år 2012 var det många viktiga politiska ledare som inte närvarade, bland dem Jyrki Katainen. Den politiska energin koncentreras på frågor som ekonomin och sysselsättningen.

Faktum är ändå att situationen inte har förbättrats. Ifall jordens medeltemperatur fortsätter att stiga är de globala hotbilderna de samma som år 2009 – och takten har inte avstannat. Enligt FN:s klimatpanel IPCC kan ökningen av medeltemperaturen vara allt mellan 1,1 till 6,4 grader tills slutet på detta århundrade. Samtidigt varnar bland annat Världsbanken för att en uppvärming på fyra grader kan leda till så stora förändringar att vi globalt får verkliga svårigheter att anpassa oss. Det är bråttom att minska klimatutsläppen.

Ett annat faktum är att den ekonomiska krisen måste granskas i ljuset av klimatmålen.  Hela världsekonomins koldioxidintencitet ett verkligt hinder för en lösning på klimatkrisen. Enligt en utredning av Carbon Tracker Initiative, som utreder klimatrelaterade risker på finansmarknaden, innehar multinationella energibolag och stater med rikliga naturresurser fem gånger mer fossila bränslen än vad vi längre kan släppa ut i atmosfären. I och med att cirka 80% av dessa bränslen borde lämnas oanvända för att undvika en klimatkris, kan man med befog tala om en verklig koldioxidbubbla på marknaden. Det alla beslutsfattare borde diskutera är hur denna omöjliga ekvation ska lösas.

Även ifråga om lösningar på den nuvarande ekonomiska krisen borde man utgå från att kombinera sänkta klimatutsläpp med en stimulerande ekonomisk politik. Genom att till exempel investera i ökad energieffektivitet i existerande byggnader och energisnåla nybyggen, mer nybyggen i trä, på att förbättra och utöka tågnätverket runtom i Europa, den offentliga hälsovården samt i förnybar energi, är det möjligt att stimulera istället för att strypa ihjäl haltande ekonomier runtom i Europa, och samtidigt förnya den samhälleliga infrastrukturen i en mer hållbar riktning.

I en tid av globala flöden av kapital och varor, där såväl ekonomiska som miljörelaterade kriser sker samtidigt och kräver ambitiösa lösningar både på nationell och internationell nivå, behöver vi en politik som inte fokuserar på ett problem åt gången.