Kolumn publicerad i Åbo Underrättelser 6.10.
Den här veckan firas ungdomsarbetets vecka. På basis av det jag hunnit uppleva av riksdagsarbetet under det senaste halvåret tycker jag att det finns ett mycket stort behov av just sådana här kampanjer.
Som riksdagsledamot får man hela tiden ta emot en stor mängd information och meddelanden av olika intresseorganisationer. Näringslivet, löntagarna och pensionärerna har starka intresseorganisationer, som kontinuerligt upprätthåller kontakten med beslutsfattare. Föräldrar med små barn hör aktivt av sig i frågor som gäller dagvården och en stor del av den e-post man får handlar om nivån på pensionerna och kvaliteten på äldreomsorgen. Det finns dock en grupp som lyser med sin frånvaro bland avsändarna: ungdomarna.
Trots att man ännu för ett par år sedan talade mycket om kostnaden av utanförskap och behovet av att satsa på ungdomsarbete är det få som för de ungas talan i den samhälleliga debatten i dag. Mediarepresentationen av unga bygger ofta på en bild av tonåringar som samhälleligt ointresserade och småstöriga typer, som mest vill hänga i köpcentrum och på Instagram. De problem som unga vuxna kämpar med både i fråga om arbete och utkomst avfärdas ofta som ”tillfälliga” och något som hör till en viss fas i livet.
Behovet av en bra ungdomspolitik har dock inte försvunnit någonstans. Låga inkomster är vanligast bland unga vuxna i åldern 18–24 samt bland personer över 75 år. I början av året publicerade Statistikcentralen uppgifter, där man beskrev unga vuxnas fattigdom som ”djup”. 18–34-åringarna utgör nästan hälften av de med allra minst inkomster. 36 000 personer i denna åldersgrupp har en utkomst som är 40 procent mindre än medianfinländarens. Deras inkomster är under 792 euro i månaden.
Regeringen kommer att skära ner i studiestödet sammanlagt 150 miljoner under 2020-talet.
För att kompensera nedskärningen kommer man att utöka studielånets andel, trots stigande akademisk arbetslöshet och en allt osäkrare arbetsmarknad. Studerande är fortfarande den enda befolkningsgrupp i Finland som förväntas skuldsätta sig för att trygga sin basutkomst.
Regeringen planerar även att genom en lagändring utesluta studerande- och ungdomslägenheter från det investeringsstöd som hittills betalats för bostadsproduktion för specialgrupper. Detta stöd har varit helt centralt för de allmännyttiga aktörer som byggt studerande- och ungdomslägenheter, med syftet att trygga en låg hyresnivå. Nu fruktar man att slopandet av stödet helt kommer att stoppa bostadsproduktionen för dessa grupper, eller åtminstone innebära att hyrorna märkbart stiger.
Till råga på allt kommer man även att avskaffa ungdomsgarantin. Av de 60 miljoner som man per år tidigare budgeterade för ungdomsgarantin finns 26 miljoner kvar nästa år. Resurserna för sysselsättningsåtgärderna försvinner helt och resurserna för uppsökande ungdomsarbete minskar med en fjärdedel, trots att erfarenheterna på kommunal nivå varit mycket goda. Från år 2017 framåt försvinner även de resterande miljonerna.
Finlands ungdomssamarbete Allians har under ungdomsarbetets vecka en kampanj på sociala medier, där man kan ta bild på sig själv i ”huppare” för att visa att man står på hupparefolkets sida. Det är ett välkommet ställningstagande för en grupp vars rättigheter ofta förbises.
