Nyligen var det återigen den tid på året då skatteuppgifterna publicerades och därmed återigen den tid då alla diskuterar hur man ska förhålla sig till att kända och mindre kända personers inkomster plötsligt blir föremål för journalistisk analys av varierande kvalitet. Fastän konkurrensen om rubriker som ger flest antal klick har lett till att en stor del av nyheterna gällande ämnet mest känns osakliga, finns det viktiga samhälleliga frågor som publiceringen av uppgifterna ger anledning att diskutera.
Det viktiga är inte huruvida Isac Elliot tjänar mer än Robin, utan vad dessa uppgifter berättar om inkomstfördelningen. Det förvånar knappast någon att hitta namn som Ehrnrooth och Ollilla bland de som tjänar mest, däremot väcker skattesatser på 8 och 22 procent nog uppmärksamhet. Supercells ägare, kända som glada skattebetalare, har betalat 32% skatt på sina rekordstora kapitalinkomster. Skattestatistiken är dessutom missvisande i och med att den endast listar beskattade inkomster. Listorna saknar därmed uppgifter över skattefria kapitalinkomster, vars andel kan vara betydande och därmed även ytterligare sänker den genomsnittliga skatteprocenten för många stormrika.
Den stora skattereform man i Finland genomförde 1993 innebar att man skiljde åt beskattningen på förvärvs- och kapitalinkomster. Den har haft genomgripande följder för inkomstfördelningen och inkomstklyftorna. Då kapitalbeskattningen bestått av en plattskatt på först 25 och senare 28, 30 och 32 procent, har många företagare valt att ta ut sin inkomst i form av kapitalinkomster istället för förvärvsinkomster. I praktiken har de som tjänar mest själva kunnat bestämma hur mycket de vill betala i skatt. Många höginkomsttagare betalar skatt till en procentandel som kan vara lägre eller på samma nivå som många medelinkomsttagare.
Folkpensionsanstaltens forskare Heikki Hiilamo och Pertti Honkanen publicerade år 2012 avslöjande siffror om hur inkomstbeskattningen fungerar i Finland. Statistiken visade hur skatteprocenten i de lägsta inkomstklasserna varierade mellan noll och 20 procent, beroende på hur olika typer av socialskydd och pensioner beskattas. Därefter stiger inkomstskatteprocenten stadigt ända till årsinkomster på cirka 50 000 om året. Sedan blir variationen återigen stor. För årsinkomster över 100 000 varierar skatteprocenten enligt forskarna “slumpmässigt” mellan noll och 50 procent.
Upprätthållandet av en fungerande välfärd för alla förutsätter en relativt hög beskattning. Finländare är enligt många undersökningar glada skattebetalare och stödet för välfärdsmodellen är stort. Därför är det även centralt att beskattningen fungerar så, att den är rättvis för alla, och så att den tryggar tillräckliga skatteinkomster för staten. Därför är det hög tid att diskutera hur inkomstbeskattningen ska förnyas. Ett sätt vore att börja beskatta alla inkomster enligt en enhetlig progressiv skala, så att alla skulle betala skatt enligt betalningsförmåga. Det vore ett stort steg på vägen mot en rättvis beskattning.
No Comments