Pär Landors citerar i sin ledare (ÅU 17.6) ett citat av mig från Turun sanomat, som gäller enspråkigt svenska lösningar och mitt förhållningssätt till min egen uppväxt i Åbo. Enligt Landor ser jag inte “någon nytta alls” med enspråkiga skolor. Det stämmer inte, och så har jag heller inte uttalat mig i TS. Eftersom ämnet är ett som lätt väcker både känslor och missförstånd, föranleder ledaren en liten kommentar.
Jag har växt upp som enspråkigt svensk i Åbo, och lärde mig finska ordentligt först efter att jag gått ut gymnasiet. Innan det växte jag upp helt och hållet i de “svenska rum” som existerar såväl i Åbo som nationellt. Och det är inget fel med det. Men visst upplevde jag det som irriterande att jag inte lärde mig finska, och att det var möjligt för två språkgrupper som borde samverka i ett tvåspråkigt land, att i själva verket existera helt separat från varandra. Denna separation har jag senare upplevt som än mer problematisk då jag arbetat politiskt, och märkt den uppenbara brist på förståelse för såväl vad en finlandssvensk är som vilken betydelse tvåspråkigheten har, som existerar på stora håll i landet. Den här separationen verkar alltså inte ha gynnat någondera språkgruppen, och speciellt inte finlandssvenskarna.
Mitt uttalande bör alltså inte tolkas som att svenskan var irriterande, utan att enspråkigheten var det. Jag har behövt kämpa mycket med att lära mig finska efter det för att kunna klara mig i arbetslivet i Finland, och har fortfarande svårigheter med att producera en grammatikaliskt helt korrekt text. Skulle en finskspråkig uttrycka irritation över sin egen enspråkighet tror jag att detta skulle mottas positivt, och förstår inte varför logiken skulle vara en annan i mitt fall, åtminstone om man säger sig värna om tvåspråkigheten?
Är det då skolorna man ska ändra på eller något annat? Fast jag själv förhåller mig positivt till att pröva tvåspråkiga skolor, tycker jag egentligen att skolorna fått en för stor roll i den här diskussionen. Egentligen borde den handla om just den taxellska paradoxen på ett allmännare plan, och hurdant samarbete vi vill bygga upp i framtiden. Självfallet bör vi ha enspråkiga skolor även i framtiden, och det existerar helt klar en stor nytta i möjligheten och rättigheten att utbilda sig på sitt eget modersmål. Detta framkom inte tillräckligt tydligt i intervjun i TS.
Samtidigt är det hög tid att fundera på hur vi ser till att enspråkiga lösningar inte leder till en isolering som i det långa loppet kan bli ett hot uttryckligen mot svenskans ställning. Att utreda vad tvåspråkiga lösningar kan innebära, om det så gäller skolor eller andra former av samarbete, kunde fungera som ett bra underlag för det. För att åstadkomma en saklig diskussion är det dock viktigt att man är noggrann med citaten, och inte lägger åsikter i andras mun.
Li Andersson
Vf.
Insändare publicerad i Åbo Underrättelser
No Comments