Kolumn i HBL 11/2022
Många känner säkert till uttrycket att finländarna har ett ”speciellt förhållande till naturen”. Under de senaste veckornas debatt kring EU:s restaureringsförordning har vi tyvärr fått medfara att detta i fråga om en majoritet av riksdagsledamöterna betyder något helt annat än ett stort intresse för naturskydd.
Debatten har präglats av medvetna och omedvetna missförstånd, samt en för finländsk politik typisk tendens att fokusera på process istället för innehåll. Trots att förordningen till största del berör sjöar och hav, har debatten fokuserat kraftigt på skogen.
”Vi finländare har alltid skött om våra skogar”, har ledamot efter ledamot sagt i riksdagen. Men så är det ju inte.
Skogens betydelse för såväl den finländska nationalekonomin som finländarnas identitet är solklar. Samtidigt är det anmärkningsvärt hur alla forskningsresultat helt ignoreras i den finländska debatten om skogen. Kolsänkorna i Finland minskade drastiskt förra året. För första gången någonsin var markanvändningssektorn en utsläppskälla istället för en kolsänka. Om utvecklingen fortsätter så här äventyras målsättningarna för hela den finländska klimatpolitiken.
Alla våra klimatplaner bygger på att vi kan lita på att skogarna fungerar som en kolsänka. Forskningen berättar även att minskningen av naturens mångfald är en akut kris också i Finland. Av Finlands naturtyper är hälften hotade. Över 30% av alla hotade arter bor främst i just skogen. För att åtgärda biodiversitetskrisen borde vi öka skyddsområdena och satsa på restaureringsåtgärder för att återställa olika förlorade miljöer.
Istället för att diskutera hur vi ska lösa dessa stora ekologiska kriser har högeroppositionen i riksdagen vänt sig emot hela restaureringsförordningen med populistiska uttalanden om hur ”de i Bryssel försöker bestämma över våra skogar”. Skogspolitiken är en nationell angelägenhet men klimat- och miljöpolitiken har EU kompetens i, och det är självklart att man då också framlägger förslag som tangerar skogen.
Sannfinländarna har talat om hur finländarna än en gång måste betala notan då EU-byrokraterna bestämmer något, och om hur nyttan med satsningarna försvinner utomlands. Vad de uppenbarligen inte har förstått är att det ju är frågan om satsningar som Finland ska göra på sin egen miljö. Hur kan nyttan av att restaurera finländska sjöar, torvmarker och naturområden i finska städer gynna någon annan än just Finland och finländarna?
De beräkningar som gjorts om hur mycket restaureringsförordningen kommer att kosta för Finland är fortfarande väldigt preliminära och osäkra, och kostnaderna kommer sannolikt att vara lägre. Men redan nu är det värt att poängtera att det handlar om pengar som Finland kommer att investera i sin egen natur. Det är fråga om satsningar på sjöar här, skogar här, torvmarker här. Inte någon annan kan rädda mångfalden i den finländska naturen än finländarna själva, men tydligen lyckas vi inte med det utan hjälp av byråkraterna i Bryssel.
