Abstrakta lösningar?

Insändare i Åbo Underrättelser 5.10

Torbjörn Kevin förstår i sin ledare 2.10 problemen i Risikkos förslag om tvångsarbete som svar på arbetslöshet. Samtidigt menar han att det är för abstrakt att bara presentera fler arbetsplatser som lösning på sysselsättningsproblemet. Tvärtemot vad Kevin påstår, menar jag inte att man inte ska syssla med underordnade frågor så länge det finns en brist på arbetsplatser. Det finns andra lösningar att presentera, men det förutsätter som Kevin själv poängterar att vi definierar frågeställningen noggrannare.

Ta Risikkos förslag om tvångsarbete som svar på en påstådd passivering. I en situation där man som arbetslös skulle vara tvungen att arbeta en till två timmar om dagen utan lön för t.ex. kommunen finns det en stor risk för att det i mångas fall försvårar arbetssökandet och därmed möjligheten att hitta ett arbete som motsvarar ens utbildning, arbetserfarenhet eller intressen. En till två timmar oavlönat arbete om dagen skulle för de flesta innebära åtminstone en timme till för arbetsresor och förberedelser, och då talar vi plötsligt om nästan en halv arbetsdag oavlönat arbete, bara för att göra sig förtjänt av den arbetslöshetsersättning som är avsedd för att trygga ens utkomst under tiden man söker nytt arbete. Noteras bör även att denna modell inte innebär några nya arbetsplatser, utan snarare är att jämföra med de oavlönade praktiker många redan nu utför som en del av den aktiverande sysselsättningspolitiken.

Finns det andra lösningar, ifall vi som Risikko fokuserar på att aktivera arbetssökande? Ja. Det finns andra modeller för socialskyddet som aktiverar mer än nuläget, och som är att föredra framför det Risikko förespråkar. Ett av de största problemen med det nuvarande abetslöshetsunderstödet är att det i praktiken inte uppmuntrar att ta emot annan typ av arbete än heltidsarbete för en förhållandesvis lång tid. Det innebär att det för många arbetslösa helt enkelt inte lönar sig att ta emot arbete för en kortare period eller viss tid om dagen, trots god arbetsvilja. Detta är en av de orsaker till att många (inkl jag) stöder en reform av socialskyddet i riktning mot en grundinkomst. Ett steg mot denna reform var de beslut som gjordes i samband med budgetmanglingen, om “skyddsdelar” på 300 respektive 400 euro i dagpenningen och bostadsstödet. Dessa åtgärder aktiverar genom att ge möjlighet att arbeta mer, inte genom att tvinga till oavlönat arbete.

Finns det andra lösningar än fler arbetsplatser, som stöder sysselsättning? Ja. De som av en eller annan orsak är utan arbete är en väldigt homogen grupp. Ifråga om unga borde det framförallt satsas på uppsökande ungdomsverksamhet, utvecklande av läroavtalsutbildningen, förbättrad finansiering för ungdomsverkstäderna, en tillräcklig mängd studieplatser och fungerande studiehandledning. Lösningarna är inte enbart mer resurser, utan lika viktigt är att förbättra samarbetet mellan olika myndighetsinstanser samt se till att utbildningsplatserna är rätt placerade geografiskt. Ifråga om många långtidsarbetslösa finns det ett mångsidigt behov av såväl fortbildning som handledning, där centralt är att det i arbets- och näringsbyråerna finns personal med tid att göra upp planer som beaktar den arbetssökandes individuella behov. I fråga om alla dessa åtgärder är planerna på att drastiskt minska Arbets- och näringsbyråns serviceställen mycket problematiska.

Slutligen, råder det enighet bland politiker och företag om vikten av en förbättrad sysselsättning? Måhända, men inte om de åtgärder som bör tas. Risikkos förslag är ett av många som det fattades beslut om i budgetbehandlingen som strävar till att öka utbudet på arbetskraft. Nedskärningarna i hemvårdsstödet, begränsningarna i den subjektiva rätten till dagvård och de redan avtalade försämringarna i arbetslöshetsunderstödet motiveras med att “tvinga folk att arbeta”. Sålänge man inte koncentrerar sig på den totala efterfrågan, dvs skapandet av nytt arbete, leder dessa åtgärder i själva verket till att allt fler tvingas till att vara arbetslösa arbetssökande. Detta ökar  i sin tur utbudet på t.ex. låglönearbetskraft. Då man inom Vf och SDP talat om vikten av att stimulera ekonomin och öka den totala efterfrågan genom bland annat nya bostäder, reparationer, ny infrastruktur och satsningar på basservicen, har samlingspartiet istället talat emot stimulans men för att ett ökat utbud av arbetskraft leder till ökad sysselsättning. Det är naturligtvis ett politiskt linjeval, men även ett teoretiskt påstående som många nationalekonomer inte skriver under.