Greker, tyskar, ryssar och alla de andra

Kolumn publicerad i Ny tid 7.5.2013

Ambitionsnivån är hög i Nationalteaterns pjäs Neljäs tie. Man strävar efter att under tre timmar förmedla en alternativ tolkning av Finlands ekonomiska och politiska historia, från inbördeskriget till idag. Att den beskrivs som en komedi om hur demokratin utvecklats säger mycket om den slutsats som förmedlas. Cynikerna skrattar åtminstone högt.

I den del av pjäsen som behandlar eurokrisen spelar man även i Nationalteaterns pjäs glatt med fördomar om olika nationaliteter. Karikatyrerna av grekiska, tyska, portugisiska och italienska beslutsfattare är i själva verket en bra presentation av de dimensioner diskussionen kring krisen tagit. Då det europeiska projektet knakar i fogarna både på grund av massiva nedskärningar och impopulära inkomstöverföringar till banksektorn, har man dammat av en retorik som legat oanvänd ett tag.

I EU satsade man länge på att tala om Europa. Vi medborgare har lärt oss att vi är européer, medborgare i EU. Parallellt med den fördjupade integrationen och uppöppnandet av marknaderna försökte man råda bot på den legitimitetskris som unionen lider av, vilket bland annat tog sig uttryck i den irländska folkomröstningens nej till Lissabonfördraget. Man satsade därför på en retorik kring ett (förvisso väldigt kritiserat) medborgarskap, där vi ”EU-medborgare” fått både gemensam EU-president och -utrikesminister, och förutom flaggan även en gemensam hymn att nynna på. Man ville få oss att känna gemenskap genom en gemensam EU-identitet. Men krisen har förändrat läget. Det som Nationalteaterns skådespelare porträtterar är hur man av politiska skäl nu glömt europén. Istället talar man nationalitet.

Finlands regering, och den finländska vänstern med den, stoltserar med att man i fråga om eurokrisen lyckats förhandla fram lösningar som gynnar oss finländare. Samtidigt har Finland varit ett av de länder som hårdast försvarat nedskärningar som drabbat speciellt invånarna i Grekland. Så har denna strukturella kris alltför ofta förklarats, genom att hänvisa till vissa gruppers karaktärsdrag. Det är frågan om klassisk kolonial retorik, där de emotionella sydeuropéerna framställs som lata, korrumperade och okunniga.

I fråga om Cypern bytte man krishanteringslinje. Istället för stödpaket (bailout) förverkligas en ”bailin”, där man helt enkelt tar en del av folks besparingar. Grundprincipen är dock den samma som tidigare, skattebetalarna räddar banksektorn. Istället för att kräva strukturella förändringar i den monetära unionen, ett slut på nedskärningarna, höjd skattenivå och möjlighet för centralbanken att låna pengar direkt till medlemsländerna motiverar man detta förfarande med att det ändå är fråga om ryska oligarkers pengar. Genom att spela på fördomar om olika nationaliteter görs den ekonomiska politiken till en fråga om moral, där det är ”de andra” som ska betala.

Den nationalistiska retoriken är farlig därför att den för tyngdpunkten från ekonomisk politik och strukturer som borde förnyas till folkgruppers egenskaper. Den förmedlar en bild av EU som ett nollsummespel, där ”vi” hela tiden måste försvara våra rättigheter och vår ekonomi för att inte hamna i samma situation som ”dom”. Faran är att denna retorik faller i skrämmande god jord, i ett Europa som idag präglas av en pessimistisk atmosfär, häftiga nedskärningar, rekordhög arbetslöshet och en växande extremhöger.