Kolumn publicerad i HBL 24.7.2015
Om man inte vet vad man ska leta efter skulle man nog aldrig hitta den. Då man går längs med en av de stora gatorna mot hamnen ser man den inte ens, utan man måste vika av från vägen och gå över några små kullar. Där, nära hamnområdet i den grekiska staden Patras, finns en liten by av presenningar där cirka 50 personer bor. Det är i slutet av december 2010 och lägret ser kallt ut. Flera har bott där i många månader redan, fastän de flesta så gott som varje kväll försöker lyckas med att gömma sig på en av alla de långtradare som åker vidare med båt till Italien. Någon gång kanske man lyckas. Fast lyckan blir nödvändigtvis inte långvarig. De visar oss en bild på en ung afghansk man som omkom alldeles nyligen. Han kvävdes till döds i ett förvaringsutrymme på båten.
Den verklighet som många asylsökande och papperslösa redan under många år levt i är en annan än den som högerpopulisterna talar om med fraser som “okontrollerade vågor” av migranter. Det är en verklighet bestående av ett nätverk av kontroll och gränser, av att leva mitt i ett samhälle men helt utanför skyddsnäten och av ett europeiskt gemensamt asylsystem som havererat. Asylprocesserna i Sydeuropa garanterar inte den individuella prövning som flyktingrätten föreskriver och människor interneras i läger och fängelser som inte uppfyller kraven för humana förhållanden.Tusentals människor drunknar i Medelhavet, och EU svarar med en plan på att sänka de båtar människosmugglarna använder. Egentligen handlar det om att förhindra att människor tar sig till medlemsländernas territoriella vatten och stränder, och att därmed undvika ansvar. I Patras berättar flera om hur de fått en lapp av myndigheterna med en uppmaning om att ge sig av inom två veckor. Om man inte kan återvända hem, vart ska man då ge sig av?
I december 2013 sitter jag på den tredje sista raden på ett flyg från Helsingfors till Madrid. Längst in vid fönstret på den allra sista raden sitter en ung man. Bredvid honom sitter två stora civilklädda poliser. De sitter där färdigt när alla andra passagerare strömmar in i planet. De går av sist. Jag ska på konferens medan han bara ska tillbaka till Spanien, enligt EU:s gemensamma Dublin-system. Det stipulerar att det medlemsland bär ansvar för asylansökan, i vilket den sökande först registrerats av myndigheterna. Enorma resurser används på att flyga människor tvärs över Europa, trots att det för många endast innebär en resa tillbaka till startpunkten på en färd norrut som sedan påbörjas pånytt. Man skickas tillbaka, trots det katastrofala läget i Sydeuropa.
I år försökte ledarna för EU-länderna enas om en tillfällig lösning på den flyktingkris som råder. 20 000 flyktingar utanför EU skulle tas emot och 40 000 asylsökande i Sydeuropa omplaceras för att jämna ut bördan mellan länderna och trygga en ordentlig asylprocess. Några bindande kvoter lyckades man inte enas om, och inte lyckades man heller nå målsättningen på sammanlagt 60 000 personer. Hur det gemensamma asylsystemet på lång sikt ska förnyas är helt öppet.
Finlands andel är 792 människor under de kommande två åren.
Mer än så anser inte regeringen att är Finlands ansvar.
