Ett ansvar som inte kan skyfflas undan

I_Want_Change_Meek_street_art

Kuva: wikipedia

Kolumn i Studentbladet

Under de senaste åren har tiggande romer från bland annat Rumänien och Bulgarien blivit ett vanligt inslag i stadsbilden i städer runtom i Europa. Europas mest diskriminerade minoritet har utnyttjat samma rätt till fri rörlighet som gör det möjligt för andra att fara på weekendsemestrar till Berlin eller interrailresa till Grekland, för att försöka tjäna pengar för att bygga upp en bättre vardag åt sig själva. De flesta livnär sig genom gatumusicerande, tiggeri och genom olika slags ströjobb. Enligt EU:s regler om fri rörlighet får man uppehålla sig i ett land tre månader, efter det måste man påvisa att man har tillräckligt med tillgångar och en sjukförsäkring. Behov av stöd av sociala myndigheter utgör efter tre månader grund för utvisning.

Genom att utnyttja den fria rörlighet som alla EU-medborgare är berättigade till för att tigga på centrala platser, tvingar romerna folk att se och reagera på den fattigdom, den diskriminering och de klyftor som existerar såväl inom unionen som inom dess medlemsländer. Reaktionerna har dock påvisat hur obekvämt detta för många är. Frankrike har utfört häftigt kritiserade massutvisningar av tusentals romer. I Helsingfors vräkte staden romernas läger utan att erbjuda ersättande övernattning. De sociala myndigheterna försökte pressa romer att lämna Finland genom att erbjuda betalning och den föregående regeringen föreslog t.o.m. ändringar i ordningslagen, vars syfte var att kriminalisera “aggressivt” tiggeri samt att slå läger. Förslaget kritiserades av såväl människorättsjurister som social- och hälsovårdsministeriets representanter och lades slutligen på is i samband med riksdagsvalet 2011.

Många påstår även att man endast försämrar romernas ställning genom att ge dem pengar när de tigger, och att man istället ska arbeta för att förbättra romernas ställning i deras egna hemland. Detta argument är inte förankrat i verkligheten. Info om romernas utsatta situation har funnits tillgänglig i hur många år som helst, trots detta har få förbättringar skett. Finland bör naturligtvis arbeta för att EU ska pressa alla sina medlemsländer till robusta åtgärder för att åtgärna människorättsproblem. Men det är ett långsiktigt arbete, och man har trots det i alla länder fortfarande ett juridiskt och moraliskt ansvar att ta ställning till människors behov av hjälp här och nu. Myndigheternas inställning till romerna i de övriga EU-länderna är tvärtom i allra högsta grad relevant för hur effektiva kraven på förbättringar i Rumänien och Bulgarien är. Arbetet lokalt stöder det man gör internationellt.

Romerna kommer även i fortsättningen att ha samma rätt till fri rörlighet som alla andra. Istället för utvisningar och kriminalisering bör man även i Finland koncentrera sig på att trygga romernas grundläggande behov. Det finns gott om positiva exempel på samarbeten mellan myndigheterna, tredje sektorn och de romska migranterna från olika håll i Europa. Staden bör bland annat ordna med lägerplatser med tillgång till vatten och el samt trygga allas tillgång till hälsovård. Vid behov bör myndigheterna stöda genom bland annat mat- och klädbidrag. Viktigt är även att upphöra med ogrundade beskyllningar gällande organiserad brottslighet och människohandel, för att inte ytterligare förstärka negativa stereotypier.  Samma resurser som för tillfället används för att utvisa romerna kunde istället användas för att underlätta deras situation och deltagande i det land de befinner sig i.