En smygande kyla

Jag är född 1987, så jag har aldrig egentligen upplevt kalla kriget. Därför kan jag inte jämföra den tid som är nu med den tid som var då. Kanske är det ingen poäng med sådana jämförelser heller, då historien egentligen aldrig upprepar sig. Den värld vi lever i nu är inte en som präglas av ideologiska motpoler, utan snarare av kraftmätning mellan olika geopolitiska egenintressen. Det är heller inte en värld där de politiska spänningarna existerar mellan två starka block, utan en där speciellt den ekonomiska makten som bäst håller på att omfördelas och nya sammanslutningar bildas.

 

Samtidigt som Bretton Woods-systemet i sommar firade sitt 70-årsjubileum, firade Brasilien, Ryssland, Indien, Kina och Sydafrika skapandet av en ny utvecklingsbank, som kommer att anta uppgifter liknande dem som både den nuvarande Världsbanken och den Internationella valutafonden utför. Medan ekonomiska kommentatorer debatterar om vilken den slutliga ekonomiska betydelsen av dessa nya institutioner kommer att vara, verkar alla vara överens om att detta är ännu ett uttryck för den kris som systemen för globalt styre för tillfället går igenom.

 

Men visst finns det även likheter. Förutom det ekonomiska krig man nu för i form av sanktioner, motsanktioner och motsanktioner till motsanktioner är en av de största likheterna en snabb återgång till en retorik som baserar sig på en motsättning mellan ett “farligt öst” och ett “progressivt väst”. Såväl inom media som bland statsministrar och ledande politiker blandar man plötsligt in gamla krigsanalogier i analyser av krisen i Ukraina och en hel rad självutnämnda experter delar med sig av haltande analyser av hur Putin vill bygga upp “ett nytt Sovjetunionen”. Gamla fiendebilder dammas av och de nya blir luddiga.

 

Kalla kriget fick inte ett sådant slut som man befarade mest. Hur situationen slutar nu vet ingen. Det som dock oroar mest är hur det system för diplomati och gemensamt beslutsfattande på internationell nivå som sedan andra världskriget byggts upp plötsligt verkar vara satt ur spel helt och hållet. Kanske har de redan varit ur spel under en lång tid, men det syns först nu i en konkret krissituation.

 

Istället för att utnyttja organisationer som OSSE och FN för oberoende utredningar av de brott som begåtts, för förhandlingar, diplomati och försök att nå kompromisser, verkar såväl EU, USA som Ryssland låsta i en situation där en politisk utväg som alla kan acceptera blir allt svårare att nå. Om inte ett kallt krig så är det åtminstone fråga om en smygande kyla, och en utveckling mot ett allt mer splittrat världssamfund.

För att undvika en splittring som blir bestående behöver vi en politik som bygger på att stärka de internationella institutionernas roll. Vi behöver en utrikespolitik som är konsekvent, speciellt vad gäller respekten för mänskliga rättigheter och folkrätten. Och i en tid präglad av en allt hårdare retorik behöver vi en aktiv, synlig och bred fredsrörelse.

Kolumn publicerad i Ny Tid