Kolumn i HBL 10/2022
Den här veckan hölls en viktig omröstning i FN:s generalförsamling om Rysslands illegala annekteringar av delar av Ukrainas territorium. Annekteringarna gjordes efter att Ryssland genomförde iscensatta ”folkomröstningar”, vars resultat var bestämt på förhand.
I FN:s säkerhetsråd använde Ryssland som bestående medlem sin vetorätt mot en fördömande resolution. För många var det ännu ett exempel på den förlamande inverkan som säkerhetsrådets nuvarande struktur har på hela FN-systemet. Därför riktades blickarna och förväntningarna nu mot generalförsamlingen och den omröstning som skulle hållas där. Att annektera delar av en annan självständig stat mot dess vilja bryter mot de mest fundamentala principerna inom folkrätten och mot FN:s grundstadgar. Ett starkt och så enigt ställningstagande som möjligt i generalförsamlingen har en stor betydelse inom det internationella samfundet och är viktig även för FN:s trovärdighet.
I kulisserna har dock många diskussioner förts, speciellt med olika afrikanska länder som hittills varit motvilliga till att ta stark ställning i konflikten, och därför i tidigare sammanhang röstat blankt eller avstått från att rösta.
Denna gång föll rösterna inom generalförsamlingen 143 för, 5 emot och 35 avstod. Det var enbart enstaka diktaturer och auktoritära regimer som Belarus, Nordkorea, Syrien och Nicaragua som stödde Ryssland, som blir allt mer ensamt och isolerat på den internationella arenan. Bland de länder som avstod från att rösta, och sålunda inte tog ställning mot Rysslands illegala annektering fanns förutom, Kina och Indien, många betydande afrikanska länder som Sydafrika, Moçambique, Kongo, Etiopien, Namibia, Uganda och Tanzania, vars stöd västvärlden hoppats på och för vilket en hel del diskussioner förts i kulisserna.
Jag har under denna vecka besökt både Sydafrika och Moçambique för att diskutera samarbete inom utbildning. Den afrikanska kontinenten har en enorm betydelse för hela mänsklighetens framtid och det finns en stor oro för att Ryssland, Kina och Indien utökar förutom sitt ekonomiska även sitt politiska inflytande.
Många länder är inte villiga att starkt ta ställning i de konflikter som västvärlden anser vara viktiga, efter att många gånger ha blivit utan tillräckligt stöd i de konflikter som utspelar sig på den egna kontinenten. I flera Afrikanska länder, som Mozambique, har bakgrunden även att göra med Europas eller USA:s inblandning i de egna konflikterna även efter slutet på kolonialismen. Under kalla kriget var flera länder eller parter i inbördeskrig spelbrickor som en del av västvärldens globala kamp mot kommunismen och Sovjetunionen. För att inte ens tala om missnöjet mot nykolonialismen som sugit ut resurser från den afrikanska kontinenten och fått flera länder att blicka mot Kina.
Många länder i det globala syd har rätt när de understryker västvärldens dubbelstandarder och bristen på intresse för de krig och konflikter som pågår på andra håll i världen. Men slutsatsen kan ändå inte vara att på internationella arenor inte tydligt fördöma så tydliga brott mot folkrätten som Ryssland nu gör sig skyldig till. Tvärtom, varje spricka i den internationella rätten och FN:s trovärdighet gör det svårare, inte lättare att upprätthålla en regelrätt internationell ordning som respekterar nationell suveränitet. Och för att kunna bygga upp denna ordning behövs samarbete på lika villkor och att vi formar genuina partnerskap där missförtroende ännu finns.
