Kolumn publicerad i Åbo Underrättelser
För ett tag sedan ordnades ett stort evenemang på Finlandiahuset, där minister Juha Rehula bad om ursäkt å statens vägnar åt alla de finländska barn som blivit utnyttjade och vanskötta i skolhem under 1900-talet. Massor av finländska barn som blivit omhändertagna av barnskyddsmyndigheterna har under årtionden fått utstå fysisk och psykisk misshandel, sexuellt utnyttjande och ofredande i såväl skolhem som fosterfamiljer. Minister Rehula konstaterade på evenemanget att tystnadens tid nu måste vara förbi, och att “vi som samhälle bär ansvar för vad ni har fått utstå”.
Ursäkten är en symbolisk men viktig gest av minister Rehula. Han ber om ursäkt för att det samhälle som ska ta hand om och stöda de mest utsatta, på det mest tragiska sätt misslyckades med det.
För två år sedan bad ärkebiskopen Kari Mäkinen alla som tillhör någon sexuell minoritet om ursäkt å hela kyrkans vägnar. Mäkinen sade, att när han tänker på den behandling som såväl kyrkan som hela samhället utsatt sexuella minoriteter för, och som fortfarande sker, så anser han att han är skyldig alla en ursäkt, utan desto mer förklaringar eller slingrande.
Uppriktigt, välgrundade ursäkter av detta slag är inte vanliga. Inte har vi heller blivit vana med denna typ av ansvarstagande. Tyvärr framförs de ofta efteråt, som ett slags upprättelse, då skadan redan är skedd. Som samhälle borde vi lära oss att bära detta ansvar hela tiden, för att undvika att det uppstår nya grupper och människor som förtjänar ursäkt och upprättelse. Där har vi fortfarande en hel del att arbeta på.
Jag känner att jag å den finska statens och alla finländska beslutsfattares vägnar vill be alla de frivilliga som för tillfället arbetar med asylsökande och kommande papperslösa i detta land om ursäkt. Jag ber om ursäkt för att vårt samhälle skyfflat över ansvaret för dessa människors fysiska och psykiska välmående på de eldsjälar och de frivilliga som använder sin egen tid, sitt eget engagemang och sina egna resurser för att stöda människor som annars riskerar att bli lämnade vind för våg.
För ett tag sedan fick jag ett mail av en person som suttit i publiken vid ett evenemang där jag deltog för att tala om integration. Hon tackade för att jag och en annan talare nämnt dem som frivilligarbetar. Hon skrev om den psykiska utmattning som hon kände inför de människoöden hon kommit nära, då Migrationsverket fattar negativt beslut på negativt beslut. Hon beskrev känslan av maktlöshet inför denna myndighetsapparat, då hon samtidigt lever nära de människor vars liv och öden helt avgörs av dessa myndighetsbeslut.
Under denna vinter håller församlingarna i Helsingfors för första gången sedan andra världskriget dörrarna öppna för hemlösa. Orsaken är att man vill erbjuda skydd åt papperslösa och andra hemlösa och samtidigt väcka diskussion om huruvida den politik som förs är rätt och acceptabel.
Runtom i Finland är det församlingarna som för tillfället ordnar mat och husrum åt de människor som inte får stanna men som inte vågar eller kan återvända hem till ett krigshärjat land. Runtom i landet finns uppskattningsvis 2000 – 3000 privata hem som öppnat sina dörrar för asylsökande.
Då staten tvår sina händer, skärper lagstiftningen och drar sig undan, då är det alla dessa människor som axlar ansvaret. Ni är värda både en ursäkt och ett tack.
