Kolumn publicerad i HBL 2.10.
På onsdagen presenterade regeringen sina förslag för en ökad priskonkurrenskraft för riksdagen. Turerna kring förslagen har varit många. Först talade regeringen om att öka produktiviteten genom förlängd arbetstid. Då det framgick att förlängd arbetstid inte ökar utan minskar produktiviteten, började man istället tala om priskonkurrenskraft.
Regeringen slog fast målsättningen att öka Finlands priskonkurrenskraft med 5%. På klarspråk betyder detta en sänkning av löner eller övriga arbetsgivaravgifter. Enligt regeringen är Finlands mest centrala konkurrensproblem med andra ord att lönerna är för höga. Enligt data från Eurostat var dock nivån på arbetskraftskostnaderna per arbetstimme inom industrin förra året lägre i Finland än i Sverige, Frankrike och Tyskland. Hela utgångsläget för kostnadsminskningen på 5% stämmer därmed inte.
Trots detta har regeringen presenterat fem åtgärdsförslag för att uppnå sin målsättning. Semesterpengen minskar med 30%, semesterdagarna för arbetstagare inom den offentliga sektorn minskar med 8 dygn, arbetsgivarens socialskyddsavgift sänks med 1,72%, pingst och kristihimmelsfärd är inte längre avlönade helgdagar och karensdag införs, i kombination med sänkt ersättning, vid sjukfrånvaro.
Dessa åtgärder påverkar den offentliga ekonomin negativt på tre sätt. Minskad semesterpeng innebär försämrad köpkraft och minskade skatteintäkter på uppskattningsvis 600 miljoner euro. Förkortad semester inom den offentliga sektorn ökar arbetslösheten och försämrar arbetsvälmåendet. Sjukkarensdagen och minskad ersättning vid sjukfrånvaro innebär även det en stor risk för ökat arbetsillamående, då folk arbetar sjuka. Sänkningen av de privata arbetsgivarnas socialskyddsavgift innebär i sin tur ett hål på nästan 850 miljoner i socialskyddets finansiering.
Regeringen motiverar dessa försämringar med att sysselsättningen kommer att öka. Inför riksdagen talade statsminister Sipilä om cirka 50 000 nya arbetsplatser. Problemet är bara att sysselsättningseffekterna endast är lösa uppskattningar, till skillnad från de redan listade negativa effekterna som åtgärderna säkert kommer att ha.
I regeringens egna bakgrundsutredningar konstaterar man att sysselsättningseffekterna är svåra att uppskatta. Experternas har enligt utredningen väldigt olika åsikter. Exempel som motbevisar regeringens tes om att inkomstöverföringar till arbetsgivarna ökar sysselsättningen är också lätta att finna. Man behöver inte gå längre tillbaka i tiden än till sänkningen av samfundsskatten, som även den innebar minskade skatteintäkter på nästan 900 miljoner euro. Arbetslösheten har däremot fortsatt att stiga.
Regeringen är med andra ord beredd att ta en stor ekonomisk risk, på bekostnad av den offentliga ekonomin och löntagarnas köpkraft, för att uppnå sysselsättningseffekter som likaväl kan utebli helt och hållet.
Varför är då regeringen beredd att ta risker som denna?
Mitt svar är att hela paketet i grund och botten återigen handlar om fördelningspolitik. Och återigen står det klart vem som vinner och vem som förlorar.
