Kolumn i HBL
Fastän välfärdsregionvalet inte berör väljarna i Helsingfors, hoppas jag av hela mitt hjärta att de livsviktiga frågor som välfärdsregionerna kommer att fatta beslut om får stor uppmärksamhet i alla huvudstadsbelägna riksmedier.
Det är nämligen uttryckligen frågor om liv och död som valet i januari handlar om. Valet handlar om hur förlossningsvården ska ordnas i framtiden, om hur resurserna för åldringsvården kommer att utvecklas, om hur vi kan förbättra tjänsterna för att stöda barn och ungas psykiska välmående. Välfärdsområdena ansvarar för service som varenda en av oss behöver och använder i något skede av sitt liv, och oftast när vi är som svagast, sårbara och mest beroende av andra människors hjälp.
Det som ofta glöms bort i debatten är att välfärdsregionvalet också handlar om tjänster som är livsviktiga för de mest utsatta i samhället. Det här valet handlar inte bara om hälsovården och åldringsvården, utan även om barnskyddet, servicen för personer med funktionsnedsättning, missbrukarvården och servicen för bostadslösa. Det handlar om tjänster för människor vars röst inte hörs så starkt i det politiska samtalet, och om tjänster som merparten av den välmående medelklassen oftast inte har behövt använda sig av.
När vissa partier går till val och kräver mer ”valfrihet” eller ”effektivisering” av tjänster, funderar jag ibland på hur långt dessa slogans är från den vardag och de frågor som många av samhällets mest utsatta tampas med. Vad betyder valfrihet för en tonåring som blir placerad på en barnskyddsenhet som socialarbetaren har valt? Vad betyder mer ”effektiv service” för en missbrukare, som har blivit tillsagd att hen inte kommer att få vård för problem med psykisk ohälsa, innan hen blivit av med sitt missbruk?
Min egen hemstad Åbo fattade denna vecka beslut om hur stadens tjänster för bostadslösa i fortsättningen ska organiseras. Den bostadsenhet som funnits under cirka ett och ett halvt år har fungerat enligt ”bostad först” -principen, vilket innebär att man erbjuder tak över huvudet åt alla som behöver det, även missbrukare. Tanken är att övriga sociala problem inte går att lösa utan att personen i fråga har ett hem. Boende-enheten har blivit hårt kritiserad av invånarna i bostadsområdet, som klagat på hur enheten spritt oro i grannskapet. Åbo stad böjde sig för kritiken och bestämde sig för att göra en ny upphandling av tjänsterna. Framöver kommer staden att köpa tjänster som erbjuds i Helsingfors. Åbo stad erbjuder därmed i fortsättningen bostadslösa missbrukare möjlighet att antingen sova utomhus eller fara till Helsingfors. Beslutet är helt sanslöst, och går förhoppningsvis att korrigera så att staden förbinder sig till att finna utrymmen för verksamheten i Åbo.
Beslutet är ändå beskrivande för hur politiken kan se ut för de mest utsatta i samhället. När det inte finns vilja, intresse eller förståelse för den livssituation som de som använder tjänsterna befinner sig i. Därför hoppas jag att vi lyckas förmedla att det här välfärdsvalet dels handlar om de tjänster vi alla använder och behöver, men även om de tjänster som ska bära om allt har brustit. Då är det kanske inte ”effektivisering” och ”valfrihet” som är de mest skriande behoven, utan möjlighet till få ett tak över huvudet eller möjlighet att få träffa en psykolog eller få psykiatrisk vård just då när man mår riktigt dåligt, istället för att behöva vänta på en tid i veckor eller månader.
