Kolumn publicerad i HBL
På basis av 29 år av empiriska studier har jag kommit fram till att tonåren är den värsta tiden i ens liv. Aldrig är man så ensam som man är i “inte längre barn, inte ännu vuxen”-skedet. Aldrig är man så osäker, så självmedveten och så borttappad som då man inte ännu helt vet vem man är, vem man vill bli, och vem man kommer att bli.
Allt som händer känns stort och slutgiltigt. Blir ens hjärta krossat är man säker på att det aldrig mera blir bättre, gör man bort sig i skolan är man säker på att man aldrig kommer över det och ett gräl i kompisgänget känns som om man aldrig mer är vänner. Och så längtar man hela tiden. Efter att bli myndig, efter att ha egna pengar, efter att bli kär och sedd och förstådd, efter spänning och sammanhang och upplevelser som känns som något annat än ens vardag.
I slutet av år 1998 hade filmen Fucking Åmål premiär. Fastän jag var yngre än huvudkaraktärerna Agnes och Elin var igenkänningsfaktorn total. Vårt svenskspråkiga lilla kompisgäng kände oss ofta lika instängda i finska Åbo som Agnes och Elin i “fucking-jävla-kuk-Åmål”. Fucking Åmål var en generationsfilm för många, som fungerade just därför att den känsla som förmedlades var så autentisk, så lik det man själv kände. Att det var just Agnes och Elin och deras tonårskärlek som var i fokus var ett så välkommet alternativt narrativ till de ofta patetiska och klichéartade tonårsserier med sina modellskådisar och heteroromanser som annars visades på tv.
Under julhelgen i år har jag tack vare den norska ungdomsserien Skam igen en gång fått återuppleva allt det hjärtskärande med att vara tonåring. Yle ska ha ett stort tack för att Skam kan ses med textning via Arenan. Serien har blivit otroligt populär i alla de nordiska länderna och rättigheterna har även köpts av ett produktionsbolag i USA. Under varje säsong följer man med en av personerna i ett kompisgäng som på gymnasiet.
Seriens styrka är att den känns helt igenom autentisk – språket, chatdiskussionerna, festerna, osäkerheten. Dess andra styrka är att den är helt solidarisk mot de personer den handlar om. Skam handlar om de ungas värld och verklighet. Det finns egentligen bara en enda vuxen karaktär som får plats i serien, och det är skolhälsovårdaren. Föräldrar ser vi nästan inte alls, lärarna ännu mindre. Det här är inte en serie om vuxna som ger unga kloka råd utan om hur man med hjälp av sina kompisar tar sig igenom vad som helst. Det är många fester, alkohol och cigaretter, men Skam är inte heller någon moralpredikan om rusmedel. Istället är den en stark berättelse om vikten av absolut solidaritet och vänskap. Om vänner som bär hem från fester, som finns där när man är deppig, förlåter en när man “fuckat upp” allting och gör en visare genom sin egen kunskap. Och som det sig bör i fråga om ungdomsserier, handlar Skam om känslor, om tonårskärlek när den är som mest brutal och när man är som mest hudlös inför den.
Därför är Skam en bra serie för vem som helst att titta på. För den får även personer med mer empirisk erfarenhet än 29 år att minnas hur det var. Skam är en bra påminnelse om hur vårt ansvar är att istället för att moralpredika och förfäras bara försöka förstå, och upprepa det som inte nog kan upprepas: att det bara blir bättre.
