Insändare i Hbl 2.6.2015.
Det finns mycket att kritisera i regeringsprogrammet vad beträffar social rättvisa. Med nedskärningar på två miljarder i socialskyddet och en skattepolitik som baserar sig på skattesänkningar, går den borgerliga regeringen in för en inkomstfördelning där låginkomsttagarna drabbas hårdast av inbesparingarna. Att helt utesluta skattehöjningar som ett medel för att balansera ekonomin är ett ideologiskt linjeval. Att Juha Sipilä sedan vädjar till höginkomsttagarnas “goda vilja” och meddelar att han hoppas på frivilliga lönesänkningar, är populism i allra högsta grad.
Men regeringsprogrammet lämnar även mycket att önska i fråga om jämställdheten. Då regeringsförhandlarnas skeva könsfördelning kritiserades var det många som sade att man bör vänta på regeringsprogrammet innan man framför kritik. Då programmet nu är publicerat är det lätt att konstatera att det fanns fog för oron.
Jämställdheten nämns egentligen bara en gång i programmet, och det är i inledningen. Där konstaterar man helt enkelt att “kvinnor och män är jämställda”. Detta konstaterande i sig är ett bakslag. Det ger uttryck för ett tankesätt där jämställdheten redan är uppnådd, och därmed inte heller behöver befrämjas aktivt. Några konkreta åtgärder för minskade löneskillnader eller jämnare fördelning av vårdansvar finns inte heller. Inget finns heller skrivet om den reform av förlädraledigheten som många partier talade om under valkampanjen.
Därmed finns det ett flertal förslag som påverkar jämställdheten negativt och som direkt drabbar kvinnor. Den subjektiva rätten till barndagvård begränsas i fall där föräldern är hemma och vårdar ett annat barn samt för arbetslösa. Föräldrapenningen försämras, barnbidragens indexbindning slopas och dagvårdsavgifterna höjs. Anställningsskyddet kommer att försämras genom att prövotiden förlängs och visstidsanställningar på upp till ett år görs möjliga utan särskilda skäl. Dessa reformer kommer att drabba speciellt unga kvinnor, som redan nu är i en osäker position på arbetsmarknaden.
Det är nu viktigt att kräva konkreta förslag av regeringen för hur man tänker befrämja jämställdheten. Det räcker inte med allmänna konstateranden om att kvinnor och män är jämställda. För att kunna lösa problem måste man först erkänna att det finns problem att lösa.
Li Andersson
Riksdagsledamot Vf.
