Kolumn publicerad i HBL 12.12.
I Finland har vi mest fokuserat på vårt hemland under det senaste halvåret. De politiska diskussionerna har kretsat kring arbetsmarknadsreformerna, förvaltarregistret, recessionen och flyktingsituationen. På europeisk nivå har däremot en diskussion med stor betydelse även för Finlands framtid pågått i skymundan hela tiden. Det som diskuteras är vad man egentligen ska göra med euron.
Då eurokrisen var i sin mest akuta fas fokuserade de europeiska ledarna på hur man ska ta sig från månad till månad utan att krisen förvärras. Beslut om stödpaket fattades i takt med att behoven uppstod och beslut om nya strukturer för krishantering och för en djupare samordning av den ekonomiska politiken fattades i rask takt, ofta utan den typ av offentlig debatt som beslutens karaktär hade förutsatt. Framtidsvisioner var det ingen som talade om.
Eurokrisen var ett tydligt uttryck för de strukturella problem som finns i valutaunionen. Länder i väldigt olika ekonomiska lägen, med olika näringslivsstrukturer och vars “konkurrenskraft” inte var på samma nivå, bands samman av en gemensam valuta. Detta innebar att länderna även utlokaliserade penningpolitiken till den europeiska centralbanken ECB. En bestående obalans i handeln mellan euroländerna var en av de bakomliggande faktorer som bidrog till eurokrisen. Då länder som Tyskland och tidigare även Finland hade ett stort handelsöverskott och en god tillväxt, led flera länder i Sydeuropa av bestående underskott. Utan egen valuta kunde inget land öka konkurrenskraften genom t.ex. devalveringar. ECB:s strikta penningpolitiska linje bidrog även till att förlänga eurokrisen. För tillfället begränsar även reglerna för budgetunderskott och skuldsättning till exempel Finlands möjligheter att föra en finanspolitik som skulle stimulera efterfrågan.
Nu har man på europeisk nivå dock inlett diskussionen om den fråga som hittills undvikits: framtiden. I somras publicerades “de fem ordförandenas rapport”. Där presenterar fem europeiska ledare tre faser för slutförandet av den ekonomiska och monetära unionen. Den 21 oktober presenterade komissionen ett åtgärdsprogram som gäller denna första fas, åren 2015-2017. Ledarna för euroländerna behandlar dessa förslag på sitt möte denna månad.
Förslagen handlar långt om att stärka den gemensamma ekonomiska styrningen inom hela euro-området, samt om starkare fokus på arbetsmarknads- och socialpolitiska frågor. Man vill stärka övervakningen av potentiella makroekonomiska obalanser. Komissionen har grundat en rådgivande finanspolitisk nämnd på europeisk nivå, och rekommenderar nu att medlemsländerna även grundar egna “konkurrenskraftsråd” på nationell nivå. Dessa instanser föreslås få mycket breda mandat, och skulle bland annat behandla frågor som lönebildning (!), beskattning, socialskydd, arbetsmarknads- och utbildningspolitik.
Valutaunionens framtid är en fråga som borde väcka bred offentlig debatt i Finland. De förslag som komissionen presenterar innebär en fördjupning av redan existerande strukturer, och även en fördjupning av den politik som hittills förts. Inga förslag om reformer av centralbankens mandat eller en omvärdering av de finanspolitiska regler som gjorts har presenterats. Iställets ska man ytterligare stärka styrningen. Av förslagen går dessutom att utläsa en tydlig vilja att bredda kontrollen till att även gälla frågor som för tillfället faller helt inom ramarna för medlemsländernas självstyre, såsom beskattning, socialpolitik och löne- samt arbetsmarknadsfrågor.
