Kolumn publicerad i Ny tid
Finansministeriet är känt för att med jämna mellanrum, och gärna just inför nationella val, publicera rapporter som i dyster ton deklarerar hur risigt Finlands ekonomi ligger till. Dessa rapporter skrivs av tjänstemän och genomgår oftast inte någon politisk process.
Inför riksdagsvalet 2015 gav finansministeriet ut en rapport som ledde till att hela valrörelsen handlade om ”kestävyysvaje”. Detta trots att ”hållbarhetsunderskott” är ett starkt politiskt begrepp och grundar sig på olika typer av osäkra antaganden om hur bland annat sysselsättningen och medellivslängden kommer att utvecklas.
I höstas skrev ministeriet om sysselsättningsåtgärder, lämpligt inför budgetmanglingen där regeringen skulle fatta beslut om just sysselsättningen. Finansministeriets lista innehöll en mängd olika typer av nedskärningar i socialskyddet, till en sammanlagd summa på en miljard euro! Flera av förslagen skulle dessutom ha inneburit nedskärningar i sådana förmåner som underlättar deltagande i studier för vuxna. Detta skulle ha gjort det svårare att omskola sig, vilket hade haft negativ sysselsättningseffekt.
Den här typen av tjänstemannarapporter syftar helt klart till att påverka den offentliga debatt som förs om ekonomin. Problemet är att de lätt tolkas som oberoende tjänstemannasynvinklar, trots att såväl analysen som åtgärdsförslagen helt klart omfattar en klassisk ideologisk synvinkel som antar att olika reformer som ökar utbudet på arbetskraft automatiskt kommer att öka sysselsättningen.
På samma sätt är det alltid nedskärningar i de offentliga utgifterna som presenteras som recept för att få tillväxten och statsfinanserna i skick, nästan aldrig en stimulerande finanspolitik. Om man någon gång anser det finnas behov för en sådan, är utgångsläget alltid att de ska genomföras genom skattelättnader och så gott som aldrig genom offentliga investeringar. Idealet för rapporterna är sålunda en nattväktarstat och inte en välfärdsstat.
För ett par veckor sedan var det dags igen, den här gången för en tjänstemannarapport om förutsättningarna för den finländska ekonomin på lång sikt. Rapporten fick mycket uppmärksamhet, bland annat för den provokativa frågan om Finland alls är ett nordiskt land.
Finansministeriets tjänstemän menade att bruttonationalprodukten per capita inte förväntas växa lika mycket i Finland som i de övriga nordiska länderna, och att den offentliga skuldsättningen antagligen fortsätter att stiga, medan den i andra länder stabiliseras eller sjunker.
Än en gång var syftet helt klart att genom alarmism påverka den offentliga debatt som förs om ekonomin och därmed även de beslut som fattas. Helsingin Sanomat gjorde till exempel en genomgång som kritiserade flera av de påståenden som förts fram. I den poängterades att ingen vinner på att måla en för dyster bild av läget, trots att Finland nog har specifika problem som bör lösas, såsom den åldrande befolkningen och höga strukturella arbetslösheten.
Jag tycker att en mycket intressantare synvinkel på huruvida Finland är ett nordiskt land eller inte är Finansministeriets rapport i sig. Tror ni att det i något annat nordiskt land skulle vara möjligt att skriva en rapport om landets ekonomiska utsikter under de kommande årtiondena, med fokus på tillväxt och hur man ska få mer investeringar, utan att överhuvudtaget nämna klimatkrisen?
Och tror ni att det i något annat nordiskt land fokuseras så benhårt och ensidigt på nedskärningar i de offentliga utgifterna och i socialskyddet som man gör i Finland, trots att frågan gäller hur man ska få mer och ny tillväxt, ökad produktivitet och mer investeringar.
Talande för den finländska debatten är att programledaren i TV-debatterna frågar alla partiledare ”var ska ni skära ner”, istället för att till exempel fråga ”hur ska vi öka sysselsättningen” eller ”hur ska vi förbättra förutsättningarna för företagande”.
Om man är intresserad av hur vi klarar oss i jämförelse med det övriga Norden kunde man fokusera till exempel på resurserna för åldringsvården. Finland, med sin åldrande befolkning, använder helt klart mindre resurser på åldringsvården än de övriga nordiska länderna. Medan man i Sverige, Norge och Danmark använder cirka 2,2 procent av BNP, är andelen i Finland bara 1,6 procent. För att vi ska nå den nordiska nivån borde resurserna öka med en miljard euro.
Finland, med en strukturell långtidsarbetslöshet som är högre än i de andra nordiska länderna, använder betydligt mindre pengar på tjänster och stöd för arbetslösa. Sverige använder exempelvis en tio gånger så stor summa.
Det finländska ensidiga ekonomiska tankesättet, där man enbart diskuterar nedskärningar, nedskärningar och nedskärningar, har lett till politiska beslut som bara förvärrat problemen. Om målsättningen är att öka sysselsättningen, förbättra produktiviteten och få mer investeringar, hur vettigt är det då att till exempel genomföra nedskärningar i miljardklass i det finländska utbildningssystemet, forskningen och produktutvecklingen inräknade, som Sipiläregeringen gjorde? Och hur många företagare gynnas av att man skär ner i långtidsarbetslösas eller pensionärers redan alltför låga inkomster? Om man vill öka sysselsättningen, varför satsar man då tio gånger mindre än grannen på tjänster för dem som söker jobb?
Finland är såklart en del av Norden, men det behövs nog en och annan påminnelse om vad den nordiska modellen egentligen handlar om. Däremot är det en relevant fråga ifall förespråkarna för nattväktarstaten på finansministeriet vill att vi ska vara det.
