Kolumn publicerad i ÅU 28.7.2015
Finland mår dåligt just nu. Illamåendet syns i den allmänna atmosfären på flera sätt men tar sig även andra tydliga uttryck. Ett av dem är de senaste arbetslöshetssiffrorna från Statistikcentralen. Arbetslösheten har nu stigit till tio procent, och enligt Arbets- och näringslivsministeriet fanns det i slutet av juni 369 000 arbetslösa arbetssökande. Speciellt långstidsarbetslösheten växer, och har under det senaste året ökat med 20 procent. Ännu syns inte Microsofts personalminskningar i statistiken, men vetskapen om de kommande uppsägningarna i Salo har kastat en skugga över det redan färdigt mycket gråa sommarlandskapet i Egentliga Finland.
Den ständigt stigande arbetslösheten är ett av de största samhälleliga problemen i Finland för tillfället, och är en fråga vars politiska tyngd borde växa. Ett av de många ärr som depressionen på 1990-talet lämnade var en strukturell arbetslöshet som förblev på en relativt hög nivå.
Ju längre perioden utan arbete för den enskilda individen blir, desto svårare blir det för den arbetssökande att hitta en arbetsplats. En bestående ekonomisk osäkerhet och i många fall fattigdom påverkar även psykologiskt.
Tron på ens egna möjligheter och talanger urholkas långsamt. För samhället Finland betyder det ett kollektivt tillstånd av osäkerhet och dystra framtidsutsikter, samt växande offentliga utgifter och minskade inkomster. Vad borde då göras?
För det första borde mer resurser avsättas på att stöda sysselsättningen. För tillfället är de resurser som är avsedda för att stöda sysselsättande åtgärder på väg att ta slut i TE-centralerna i hela landet. Före sommaruppehållet godkände riksdagen regeringens tilläggsbudget, som inte innehöll några tilläggsmedel för detta ändamål, trots att TE-centralerna uppskattat att behovet för resten av året är runt 110 miljoner. Däremot hade man i tilläggsbudgeten nog reserverat 50 miljoner extra för att täcka de växande utgifterna för arbetslöshetsersättningarna. Utan resurser för sysselsättningen kan inga beslut om startpengar för nya företagare eller beslut om lönesubventioner för arbetslösa göras. Det innebär att arbetslöshetsperioderna blir längre.
För det andra borde man slopa planerna på mer nedskärningar i utbildningen. Finlands konkurrenskraft är helt beroende av ett välfungerande utbildningssystem samt av kvalitativ forskning och produktutveckling. Den finländska exportsektorn behöver nya starka företag och innovativa produkter. Förutsättningar för dessa skapas inte genom ytterligare nedskärningar inom utbildningssektorn, som redan under den förra regeringsperioden dragit åt svångremmen ordentligt. Satsningar behövs även på vuxenutbildningen. Alla bör garanteras stöd och möjlighet att om- och vidareutbilda sig vid behov och vid stora massuppsägningar som i Salos fall bör även arbetsgivaren delta genom att stöda arbetstagarnas omskolning.
För det tredje borde man även i Finland göra en stor reform av energiproduktionen, för att stöda en övergång till förnyelsebar energi och samtidigt befrämja sysselsättningen. År 2012 använde Finland 8,5 miljarder på att importera energi. Efterfrågan finns med andra ord, men inget inhemskt utbud. Dessa är pengar som i stället borde sättas i cirkulation för att stöda miljövänlig energiproduktion inom landet, vilket samtidigt skulle minska Finlands energiberoende. I en rapport från 2014 uppskattar åtta professorer att en finländsk energireform av detta slag kunde skapa minst 90 000 nya arbetsplatser tills år 2050. För att inte tala om de positiva effekterna i fråga om minskade klimatutsläpp.
Som tur är finns det många botemedel mot illamående.
