Jag har haft äran att fungera som folkvald riksdagsledamot i åtta års tid. Under den tiden har jag gått igenom hela skalan av känslor i plenisalen och fått uppleva två sinsemellan väldigt olika riksdagsperioder.
Under Sipiläs regering, år 2015 -2019, körde högerpartierna igenom enorma nedskärningar i utbildningen, den sociala tryggheten samt social- och hälsovården. Jag såg hur en del riksdagsledamöter från högerpartierna grät i plenum, eftersom det gjorde så ont för dem att rösta för nedskärningar inom småbarnspedagogiken.
Under de här åren fick jag hundratals, om inte tusentals meddelanden av många arbetstagare inom den offentliga sektorn. Närvårdare, bibliotekspersonal, socialhandledare, sjukskötare, barnskötare och skolgångsbiträden undrade varför man skar ner i semesterersättningen i deras redan låga löner på grund av konkurrenskraftsavtalet. Det var en orättvis och skadlig lösning av Sipiläs regering, och den är en delorsak till att det nu råder brist på arbetstagare för många viktiga uppgifter. Lika många meddelanden fick jag under den tiden av arbetslösa, som blivit drabbade av aktiveringsmodellen. Deras utkomst försämrades oberoende av hur många arbetsplatser de sökt.
Under de senaste fyra åren har vi gjort många saker helt annorlunda. Vi har förstärkt finansieringen för utbildningen på alla stadier. Vi har minskat på gruppstorlekarna inom småbarnspedagogiken och gjort andra stadiets utbildning kostnadsfri i och med att läroplikten utvidgades. Vi har sänkt en miljon finländares social- och hälsovårdsavgifter. Vi har beslutat att ta i bruk en ny modell för att garantera kostnadsfri hobbyverksamhet för barn, och för att förbättra kvaliteten på äldreomsorgen har vi skärpt personaldimensioneringen. För att främja hälsa och förstärka primärvården har vi beslutat om en vårdgaranti på sju dagar. Vi har även tryggat finansieringen för konst och kultur. Samtidigt har vi inom regeringen svarat på tre internationella kriser, som haft en stor inverkan även på Finland: pandemin, Rysslands olagliga anfallskrig i Ukraina och energikrisen.
Men mycket arbete återstår. Vi måste fortsätta arbetet för att förstärka utbildningen och äldreomsorgen. Det är nödvändigt att vi stödjer låginkomsttagarna i en situation där levnadskostnaderna har stigit snabbare än på fyrtio år. Det är nödvändigt att vi ökar insatserna för att lösa klimat- och biodiversitetskriserna. Det är nödvändigt att vi ökar finansieringen för konst och kultur, så att branschen kan resa sig ordentligt efter pandemiåren.
Den andra april är det igen dags för riksdagsval. Mycket står på spel då. Högerns lista på nedskärningar är längre än de nedskärningar som genomfördes under Sipiläs regeringsperiod, och som orsakade stor skada. Inom högern vill många även skjuta upp åtgärderna för klimatet, medan vi tvärtom borde öka takten på utsläppsminskningarna.
Jag har fortfarande en stark vilja att kämpa. Om väljarna gör det möjligt, vill jag fortsätta arbetet för barn, äldre, låginkomsttagare och naturen. För dem, vars röst hörs allra svagast i vårt samhälle.
Därför ställer jag upp som kandidat i riksdagsvalet.
Presentation
Vem är jag?
Li Andersson, 35 år, född och uppvuxen i Åbo.
Vad gör jag?
Jag fungerar som partiordförande, riksdagsledamot, ledamot i välfärdsområdes- och stadsfullmäktige samt undervisningsminister.
Två egenskaper som jag önskar att mitt barn får av mig?
Mod att stå på sig när det behövs och en god koncentrationsförmåga.
Om jag fick förändra en sak i världen, vad skulle det vara?
Jag skulle stoppa klimatförändringen.
Favoritbok?
Århundradets kärlekssaga av Märta Tikkanen och alla böcker av Johannes Anyuru.
Favoritmusik?
Jag lyssnar på en konstigt bred skala av musik, inom finsk musik på allt från Antti Autio till Julma Henri. På fester är åttiotalet det bästa musikårtiondet.
Favoritfilm?
Tim Burtons produktion, särskilt Edward Scissorhands. Jag tyckte också bra om den nya Dune-filmen.
Vad skulle jag göra om jag inte var politiker?
Just nu känner jag att jag gärna skulle arbeta inom specialpedagogiken eller inom gerontologiskt socialt arbete.
Politisk förebild?
Alla modiga människor som genom historien vågat arbeta för de mänskliga rättigheterna trots förtryck, våld och fängelsestraff.
Hur slappnar jag av?
Det tydligaste tecknet på att jag har semester är att jag bakar. Jag tycker om att baka både pajer och kakor.
Vad inger mig hoppet eller håller det uppe?
Alla möten med olika människor och speciellt barn.