Nästan lika intressant som vänsterpartiet Syrizas stora valseger i parlamentsvalet är det sätt som partiets eventuella valseger på förhand kommenterades. I media har Syriza beskrivits som “populistiskt” och “radikalt” och flera analyser har fokuserat på hur en eventuell seger innebär risker och ett eventuellt slut på eurosamarbetet.
Vesa Vihriälä, chef för Etla, sade innan valet att Syrizas seger innebär osäkerhet för såväl Grekland som hela Europa. Alexander Stubb uttalade sig innan valet i Financial Times om hur Finland inte skulle gå med på att förhandla om förändrade villkor för de grekiska skulderna. Angela Merkel har sagt att Grekland har att välja mellan att antingen lämna eurosamarbetet eller foga sig till de villkor som ställts.
Jag har besökt Grekland vid ett flertal tillfällen under krisen. Under mitt besök 2013 var det många som talade om hur apatin breder ut sig, efter en första period av häftiga protester mot de stora nedskärningar i löner, offentlig service, socialskydd och pensioner som genomförts. För vanliga greker framstod den ekonomiska politiken som djupt odemokratisk. Nedskärningsprogrammen dikterades av EU-kommissionen, den europeiska centralbanken och Internationella valutafonden, alla institutioner som står utanför all demokratisk kontroll. Runtom i Europa beskylldes “lata greker” för de ekonomiska problemen, medan grekerna fick se sin ekonomi kollapsa, arbetslösheten växa till närmare 30% och hela den offentliga sektorn monteras ner.
Apati är farligt i fråga om ett samhälle. Det leder till en situation där du upplever att du inte har några verkliga möjligheter att påverka det som händer. Till en känsla av att inga alternativ finns, att inga förbättringar skymtar i horisonten. Till frustration och ilska. Därför är de europeiska ledarnas uttalanden innan valet så beklämmande. Budskapet till grekerna var att de inte har något val.
Syrizas politiska linje i fråga om eurosamarbetet är i linje med de åsikter som erkända ekonomer som Joseph Stiglitz, Jeffrey Sachs, Paul Krugman samt Carmen Reinhardt och Kenneth Rogoff framfört. Man vill avsluta nedskärningsprogrammen, förhandla om skuldavskrivningar, påbörja ett stimulansprogram för att skapa nya arbetsplatser och slutligen åtgärda problem med skattemit och korruption på hemmaplan. Det handlar inte om att avsluta eller lämna eurosamarbetet, utan om att upphöra med en krispolitik som enbart förvärrar läget och göra den monetära unionen fungerande.
I ett Europa där folket lidit fruktansvärt mycket av den krispolitik som förts, är hopp något av det viktigaste som ett politiskt parti kan erbjuda. Syriza har gett hopp om att demokratin fortfarande existerar och fungerar, om att det finns mer hållbara ekonomiska alternativ än den sociala och ekonomiska katastrof som genomförts.
För om det verkligen är så att den monetära unionen och den ekonomiska politik som förts inte går att förändra, då kan man inte dra någon annan slutsats än att vi inte lever i en demokrati.
No Comments