Kolumn publicerad i Hbl
Valresultatet var med säkerhet en besvikelse för många. Trots många nya unga ledamöter och ett bra resultat för de Gröna, var resultatet framförallt en seger för de mer konservativa borgerliga partierna. Reaktionerna har varit många, men speciellt Krista Kosonens uttalande om hur hon lever i en rödgrön bubbla och inte känner någon som röstat på Sannfinländarna har väckt debatt. Många kolumnister och kulturpersonligheter har talat om tudelningen av Finland och om hur det sannfinländska Finland känns “främmande”. Fastän jag förstår dessa reaktioner blir det ändå bara så fel.
För det första finner jag hela idén om att befinna sig i en bubbla av människor som tänker och lever exakt som jag, utan någon uppfattning om hur folk som lever utanför den tänker, alldeles fruktansvärd. Främst är den ett uttryck för det klassamhälle som Finland defakto redan är, där människor i olika livssituationer inte längre ens kan uppfatta eller förstå hur vardagen för många andra finländare ser ut. Samtidigt förstärker pratet om ens egna bubbla just de motsättningar och stereotypier som Sannfinländarna själva strävat efter att skapa, som ju ofta talat om en rödgrön eller liberal elit som saknar förståelse för “det vanliga folket”, kombinerat med en väldigt snäv definition av vem som får vara vanligt folk.
Att tala om Sannfinländarnas väljare som “främmande” är även alienerande och exkluderande, på ett sätt som för många sannfinländska väljare säkert enbart förstärker en vilja att skapa ett politiskt utrymme för ens egna erfarenheter och behov. Att motsätta sig och utmana Sannfinländarnas rasistiska och konservativa politik är oerhört viktigt, men att förminska deras väljare och deras verklighet är inte rätt tillvägagångssätt.
Politik handlar inte bara om de konkreta beslut som fattas i riksdagar och fullmäktigen, utan om de tankesätt, utgångslägen och frågeställningar som dominerar vårt samhälle och de samtal som förs. Att förändra dessa utgångslägen och genom dem samhällsandan är därför ett långsiktigt och stort projekt, som kräver arbete på alla samhälleliga nivåer och på olika håll i landet.
Det vi måste arbeta för är att presentera andra lösningar på den känsla av ständig samhällelig försämring, frustration och osäkerhet som många finländare lever med, samtidigt som vi inte ger vika en tum för rasism eller fascism. Istället för en diskurs som spelar på känslor, där grupper som migranter, feminister och arbetslösa skuldbeläggs för en växande arbetslöshet och inkomstklyftor, behöver vi en politik som koncentrerar sig på den ekonomiska politik som föder en allt större koncentration av såväl förmögenhet som makt, och ett politiskt samtal överlag som man som människa kan känna igen sig själv och sin vardag i, oberoende om man bor i Rödbergen eller Kihniö.
Men för att lyckas med detta måste vi först spräcka såväl våra egna som Sannfinländarnas bubblor.
