Det blev ingen stor rödgrön valseger i Sverige. Det blir antagligen inget stopp på vinster i välfärden. Istället blev det en knapp seger och ett av de parlamentariskt sett svåraste valresultaten på länge i grannlandet. Dessutom fick den svenska riksdagen en talman från ett parti med rötter i naziströrelsen. Den nya talmannen själv har bland annat ansett att islam utgör det största hotet mot västerlandet och försvarat diskriminering mot romer.
Den finländska analysen av resultatet i Sverige fokuserade genast på den strategi som de svenska partierna fört ifråga om Sverigedemokraterna, som nu ökade sitt understöd markant. Redan dagen efter valet blev jag frågad av en journalist om detta valresultat nu bevisar att man valt fel när man inte samarbetat med SD. Har icke-samarbetsprincipen i själva verket lett till att partiets understöd ökat, undrar tydligen många.
Jag tycker att denna frågeställning bevisar att man här inte har förstått vad den svenska strategin handlat om. Den handlar om politiskt innehåll. Politik, inte understöd. Strategin baserar sig på en analys av SD som ett parti som visserligen utnyttjar de medel för deltagande som ett demokratiskt statsskick erbjuder, men som gör det för att föra en politik som är odemokratisk. Det är en politik som baserar sig på att invandring utgör ett hot mot den nationella identiteten, och som utmålar islam som ett hot mot den egna välfärden och demokratin. Trots idoga försök att slipa retoriken och kandidatlistorna har skandalerna avlöst varandra under valåret. Tiotals SD-politiker har tvingats lämna sina uppdrag efter att rasistiska skriverier avslöjats.
Att konsekvent neka till politiskt samarbete är ett sätt att motverka en normalisering av den politik som SD för. Det är ett sätt att signalera att partiet de facto inte är ett parti som andra, på grund av den politik de för. Det är nämligen inte den lätt identifierbara högerextremismen som utgör det största hotet mot samhällsordningen och jämställdheten. Mycket farligare är de radikala högerrörelser som tar plats på forum där de kan använda både offentlighet och beslutsmakt för att långsamt förskjuta gränserna för vad som anses acceptabelt, för en politisk retorik där man i små steg i taget börjar ifrågasätta existerande rättigheter.
Trots detta är det viktigt att klargöra att en icke-samarbetsstrategi inte räcker. Förutom den behöver man tydliga politiska förklaringsmodeller för de samhällsproblem som existerar (varför försvinner jobben, varför försämras vården), och tydligt formulerade politiska alternativ som lösningar. Dessutom behövs en klart formulerad antirasistisk agenda och verksamhet som utvecklas i takt med samhället. Som Jonas Gardell skriver på Expressen kultur: “Inte en mänsklig rättighet eller frihet har vunnits utan tålmodig politisk kamp och personligt mod. Inte en rättighet eller frihet kommer vi att få behålla om vi inte varje dag är beredda att slå vakt om och fortsätta den kampen.”
Kolumn publicerad i HBL
No Comments