Under det Nordiska rådets session i Reykjavik denna vecka väckte flyktingsituationen mycket debatt. Sveriges statsminister Stefan Löfven blev hårt attackerad av representanter från Sannfinländarna, Samlingspartiet och Sverigedemokraterna. Trots att Löfven bland annat berättade att Sverige förbereder sig på att ta emot 160 000-190 000 asylsökande bara under år 2015, frågade de finska representanterna varför Sverige fungerar som transitland. Löfven fick även förklara att Dublinförordningen inte innebär att Sverige kan tvinga någon att söka asyl just där, och tog som enda statsminister starkt ställning mot rasism.
I en diskussion där debatten annars präglades av statsministertalturer där man talade om extremism, nedskärningar och terrorister, kändes Löfvens socialdemokrati faktiskt som en frisk fläkt. Det står klart att flyktingsituationen för med sig nya typer av utmaningar för alla de nordiska länderna. Frågor gällande hur vi kan göra ett bättre jobb än nu för att trygga allas möjligheter till sysselsättning, för att förbättra språkundervisningen och för att stöda integrationen av de personer som nu söker skydd behandlas för tillfället i parlamenten i alla de nordiska länderna (till och med Island!).
Centralt för hur vi kommer att lyckas är sättet vi väljer att förhålla oss till den nuvarande situationen. Vi måste se på vårt humanitära ansvar på ett nytt sätt. Flyktingsituationen handlar om mänskligt lidande på flera olika plan, om människor som ser sig tvungna att lämna sina hem och sina familjer, om vidriga förhållanden under resorna såväl till som genom Europa.
Jag har många gånger hört invandrarkritiska röster säga att vänstern inte förstår att det är en kris på gång. Men det är ju de som inte förstår att det är en kris pågång. De förstår inte att det inte går att bara “välja bort” 60 miljoner människor. Det går inte att välja att bara hjälpa “på plats” när miljontals människor redan har lämnat sina hem. De är inte mera “på plats”.
För att förstå vad vårt humanitära ansvar handlar om nu måste vi inse att detta är en situation som inte försvinner även om vi väljer att stänga ögonen för den. Den största flyktingkrisen sedan andra världskriget finns fortfarande kvar även om vi skulle förverkliga alla Sannfinländarnas krav: stänga gränserna, skära ner i socialskyddet för asylsökande och slopa FN:s flyktingkonvention och alla de internationella människorättskonventionerna. Människor skulle fortfarande behöva hjälp, kriget skulle fortfarande pågå, men de rikaste länderna i Europa skulle ha avsagt sig allt ansvar.
Det finns fyra aspekter som är centrala vad gäller lösningar på situationen och framtida strategier.
Den första är en fortsatt respekt för asylrätten. Under den senaste tiden har vi sett förslag såväl i Finland som i Sverige som innebär att asylrätten naggas i kanterna. I Sverige har regeringen föreslagit att tillfälliga uppehållstillstånd tas i bruk, vilket innebär att personer i behov av skydd kommer att leva i ett osäkert tillstånd under tre år. Detta kommer med säkerhet att påverka integrationen negativt. I Finland har Migrationsverket uppdaterat säkerhetsdefinitionerna av Irak och Somalia, och anser nu att dessa länder är säkrare än förr att återvända till än tidigare. Att ett stort antal människor söker hjälp just nu får inte användas som en ursäkt för att försämra asylrätten och de asylsökandes rättigheter.
Den andra är ett ökat delat ansvar. De nordiska länderna bör arbeta tillsammans för att utöka antalet lagliga rutter till och inom Europa, för att minska människohandeln och för att ge människor möjligheter att ta sig till Europa för att söka asyl utan att behöva riskera sitt liv på vägen. Ökade flyktingkvoter, humanitära visum, familjeåterföreningar och mindre strikta visumkrav är alla exempel på vad som kan göras. Europa och Norden tar inte sitt ansvar genom att skjuta över det till andra länder, exempelvis genom ett ekonomiskt samarbete med Turkiet, för att grunda enorma uppsamlingsläger där. Turkiet har under Erdogan försvårat en lösning av krisen i Syrien, och har upprepade gånger gjort sig skyldig till allvarliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna, såväl gällande den turkiska oppositionen som den kurdiska minoriteten både i Turkiet och Syrien.
Den tredje aspekten är att satsa på nordiskt samarbete för att förbättra integrationsprocesserna. Att snabbt kunna få arbete och få tillgång till den form av utbildning man behöver är nyckeln till lyckad integration. I Tyskland har man infört en garanti för att flyktingar skall kunna slutföra den utbildning de påbörjat i hemlandet. Vi mottar flyktingar med väldigt olika bakgrund, erfarenheter och utbildningsnivå och det måste återspeglas i integrationen. Samtidigt bör vi just i de nordiska länderna slå värn om den nordiska arbetsmarknadsmodellen. I många inlägg gällande integrationen har man betonat vikten av att de asylsökande får arbete “så snabbt som möjligt”. I Finland har Näringslivets centralförbund redan hunnit föreslå att asylsökarna kunde arbeta utan lön som praktikanter. I Sverige planerar regeringen att utvidga RUT-avdraget för att underlätta sysselsättningen. Integration får inte betyda att människor utnyttjas för låglönearbete och för att försämra arbetsvillkoren. Förutom att det ökar de ekonomiska klyftorna, alienerar det även människor från det samhälle som man nu ska göra till sitt eget. Inom ramarna för det nordiska samarbetet är det därför helt centralt att man utvecklar modeller för att stöda utbildning och sysselsättning inom ramarna för integrationen, utan att ge avkall på den nordiska arbetsmarknadsmodellen.
Den fjärde aspekten vänstern vill betona är vikten av att vi samtidigt även arbetar för fred i Syrien och för en lösning på krisen. Det nordiska samarbetet handlar inte längre bara om det utrikespolitiska läget i våra närområden och vid våra yttre gränser, utan om ett gemensamt freds- och krishanteringsarbete.
Fred i Syrien var även det som Kinan Kadoni, syrisk flykting som besökte den vänstersocialistiska gruppens möte, mest av allt önskade.
