Kolumn i Åbo Underrättelser 12/2022
För bara någon vecka sedan publicerade Statistikcentralen information om hur inkomstklyftorna utvecklats i Finland under år 2021. Informationen väckte en hel del uppmärksamhet – av goda skäl.
Det visade sig nämligen att inkomstklyftorna under år 2021 ökat snabbare än någonsin tidigare under de senaste två årtiondena. Senast takten varit snabbare än år 2021 var år 2000, då Finland befann sig mitt uppe i it-bubblan.
Vad beror den här utvecklingen på? Regeringen har under valperioden upprepade gånger gjort förbättringar i socialskyddet och genomförde i början av valperioden en nivåhöjning av de lägsta pensionerna. Regeringen har med andra ord tryggat inkomstutvecklingen för dem som har det sämst ställt ekonomiskt, till skillnad från den föregående regeringen som skar ner i socialskyddet. Dessutom är sysselsättningen för tillfället rekordbra. Ett bra sysselsättningsläge brukar oftast betyda mindre inkomstklyftor, då fler får lön och allt färre behöver socialskydd. Folkpensionsanstalten meddelade till exempel nyligen att man aldrig betalat utkomststöd till så få personer som man gör nu, sedan utkomststödet flyttades för utbetalning till FPA år 2017.
Trots allt detta har alltså inkomstklyftorna år 2021 vuxit snabbare än på över 20 år. Utvecklingen beror helt enkelt på att dividendutvecklingen år 2021 var rekordbra. Det är med andra ord kapitalinkomsterna som har ökat, och som har lett till en rekordbra utveckling av inkomster – för de som redan tidigare har haft det bäst ställt.
Situationen påvisar hur det inte räcker med satsningar på sysselsättningen och på socialpolitik för att trygga jämlikheten i samhället. För det behövs även skattepolitik. I alla nordiska välfärdsstater har man alltid använt skatter som ett redskap för att minska klyftorna i samhället, och om man låter bli att använda det redskapet har det naturligtvis också följder för samhällsutvecklingen. Om de rikaste och mest välbärgade personerna har möjlighet att lyfta kapitalinkomster som är lättare beskattade än vad motsvarande löneinkomster är, ökar trycket på att beskatta vanliga pensionärer och löntagare allt mer. Satsningarna på till exempel social- och hälsovården och småbarnspedagogiken kräver även tillräckliga inkomster för staten och kommunerna.
Det har inte hänt så mycket inom skattepolitiken i Finland på snart ett årtionde. Centern hade som krav för att delta i Sanna Marins regering att man inte ökar företagens skatter, och i och med detta ultimatum har det även varit mycket svårt att i denna regering befrämja skattereformer som syftar till att förhindra aggressiv skatteplanering och skattesmit.
I Finland beskattas kapitalinkomster lättare än motsvarande löneinkomster, och detta har varit en av de mest centrala orsakerna till ökade förmögenhets- och inkomstklyftor. Speciellt generöst är vårt system för icke-börsnoterade stora familjeföretag. Finansministeriet har uppskattat att värdet på de skattelättnader som ges på dividender som ägare i dessa stora familjeföretag lyfter nästa år uppgår till 830 miljoner. Staten stöder med andra ord de allra rikaste finländarnas möjligheter att lyfta väldigt lätt beskattade dividender med nästan en miljard euro årligen.
Det står redan nu klart att ett av de centrala ämnena för nästa år riksdagsval kommer att vara ekonomin, och hur olika partier vill balansera den offentliga ekonomin. Det är ofattbart att högerpartierna i ett läge där kostnaderna för många grundläggande förnödenheter som el och mat ökat kraftigt, föreslår att genomföra stora nedskärningar i socialskyddet. I detta läge bör vi istället diskutera skattepolitiken och hur vi kan stärka social- och hälsovårdens finansiering på ett hållbart och rättvist sätt.
