Tydliga skiljelinjer

Tydliga skiljelinjer

Kolumn publicerad i Åbo Underrättelser 19.5.2015

Det är intressant att det blev Centern, som ofta brukar nämnas som orsaken till att vi i Finland inte sysslar med blockpolitik av svensk modell, som skulle komma att forma en regering med väldigt tydlig högerprofil. Då Sipilä valde en konservativ majoritetsregering med de tre största borgerliga partierna valde han samtidigt en politiskt förhållandevis enhetlig opposition och skapade en tydlig ideologisk skiljelinje mellan  regeringen och oppositionen.

Trots att såväl Sannfinländarna som Centern under valet talade om att spara endast runt två miljarder, har SSS-regeringen under förhandlingarna sagt att ekonomin ska ”anpassas” sammanlagt sex miljarder. Merparten ska genomföras genom direkta nedskärningar i de offentliga utgifterna, jämfört med den linje den föregående regeringen tillämpade, där hälften av anpassningen utgjordes av skattehöjningar och hälften av nedskärningar. Det mest extrema scenariot innebär att SSS-regeringen genomför dubbelt så stora nedskärningar under denna period jämfört med den föregående.

Vänstern har kritiserat de häftiga sparkraven för den förlamande effekt som de kommer att få på den spirande men svaga ekonomiska tillväxten. Om arbetslösheten till följd av nedskärningarna ytterligare ökar och den inhemska köpkraften försämras, kommer effekterna på den inhemska efterfrågan att vara negativa och det ekonomiska läget förvärras. De blivande regeringspartierna talar om behovet av strukturella reformer, men kommenterar inte det faktum att häftiga nedskärningar mitt under en lågkonjunktur även kan leda till att landet sjunker djupare i den ekonomiska recessionen.

Förutom ekonomin kommer såväl miljö- och klimatpolitiken som människorättsfrågorna att skapa spänningar mellan regeringen och oppositionen. De arbetsgrupper som behandlade frågor gällande migration, EU- och utrikes- och säkerhetspolitik publicerade 13.5.2015 de formuleringar man kommit överens om. Någon arbetsgrupp för miljöfrågor fanns inte, men EU-gruppens linjepapper definierar industrins konkurrenskraft som ett centralt utgångsläge för klimatpolitiken. Det bådar inte gott med tanke på det kommande klimattoppmötet i Paris i december, då beslut bör fattas om ett nytt globalt och förhoppningsvis även ambitiöst klimatavtal.

Gällande invandringspolitiken var det många som skyndade sig att  tacka för att försämringarna uteblev. De värsta farhågorna förverkligades inte, men pappret cementerar den analys av invandringspolitiken som Sannfinländarna under många år förespråkat. Familjeåterföreningar försvåras, biståndet minskar, terminsavgifter för utländska studerande möjliggörs och en utredning om invandringens kostnader ska utföras.
Trots dokumentets formulering om att invandrarna förstärker ”Finlands innovationsförmåga och kunnande” återspeglar de politiska formuleringarna ett tankesätt där invandringen betraktas ur ett nyttoperspektiv. Invandringen ska utvärderas enligt vad den kostar för samhället, och personer som direkt bidrar ekonomiskt hälsas välkomna. Det rättighetsperspektiv som hela asyl- och flyktingpolitiken grundar sig på lyser med sin frånvaro.

Vänsterförbundet, De Gröna och SDP har senast suttit tillsammans i opposition 1991–95, mitt under depressionen. Sedan dess har det rödgröna samarbetet präglats av konkurrens. Det svåra ekonomiska läget, kombinerat med den nya regeringens konservativa högerprofil, skapar ett viktigt läge för samarbete mellan såväl de rödgröna som de liberala partierna. Det är oppositionens ansvar att nu försvara principen om en rättighetsbaserad migrationspolitik, välfärdstjänster som skapar välmående för hela samhället samt social jämlikhet och en ambitiös miljöpolitik som de bästa framtidsinvesteringar som kan göras.

Li Andersson
Riksdagsledamot för VF