Till minne av Charlie Hebdo

Till minne av Charlie Hebdo

När jag skriver den här kolumnen har jag just nåtts av nyheterna om terrorattentatet mot den franska satirtidningen Charlie Hebdo. Tre beväpnade män har tagit sig in på tidningsredaktionen under pågående redaktionsmöte, och mördat sammanlagt 12 personer. Flera är allvarligt skadade. Flödet på min Facebook och min Twitter fylls av folks oroliga och skakade kommentarer.

Och visst är det omöjligt att förstå. Terrorattcken är ett allvarligt angrepp mot yttrandefriheten, en av de mest grundläggande politiska rättigheterna och demokratiska värderingarna. Fastän åsikterna om de redaktionella beslut som tagits på Charlie Hebdo säkert är många, och även om välgrundad kritik framförts mot deras religionskritiska satir, finns det ingen som helst kontext som på något sätt kan förklara eller motivera en massaker av det slag som skett i Paris. Att offren dessutom är journalister och serietecknare som förutom pennan även använt sig av humor som redskap för sin politiska kritik gör hela händelsen än mer tragisk. I en demokrati finns det ingen ledare, religion, politiker eller kändis som står ovanför kritik och satir, även om yttrandefriheten även innebär ett stort ansvar.

Medan jag tänker på attentatet märker jag hur obehaget för terrorattentatet blandas med ett växande obehag för många av de kommentarer jag läser på nätet. Baserat på vittnesuppgifter är förövarna islamistiska fundamentalister. Medan Sannfinländarna publicerat en tweet där man undrar hur många som är förvånade, säger Nigel Farage från brittiska UKIP att attentatet är ett resultat av att det finns en femtekolonnare som “lever bland oss, med våra pass och som hatar oss”. I Grekland utnyttjar premiärministern Samaras terrordådet för att attackera gallupledaren Syriza, för att partiet förespråkar en för “mjuk” migrationspolitik. Kommentarerna som målar en bild av islam som en våldsam religion är många.

Och jag tänker att det sista som vår demokrati och yttrandefrihet nu behöver, är att man utnyttjar terrordådet för att sprida rasistiska fördomar om den världsreligion som det redan nu sprids så många rasistiska fördomar om. I ett Europa där islamofobin redan är utbredd, måste man förstå att det inte är religionen islam som bör diskuteras, utan våldsam islamism och hur den politiskt kan motverkas. Utöya handlade inte om kristendom eller européer, utan om fascister. Det är inte islam som står bakom blodbadet, utan terrorister som använder religionen som ett politiskt svepskäl. Om följden av terrorn blir mer islamofobi, leder det endast till mer alienering och en starkare polarisering.

Under kvällen sluter tusentals personer upp på gatorna i Paris för att demonstrera med det vapen som provocerat så, pennor och plakat. Manifestationer för gemenskap och mångfald behövs för att påvisa att terrorattentat är en attack mot alla. Redan nu är det muslimer och personer som uppfattas som muslimer som betalar det största priset för islamistisk fundamentalism. Tänker slutligen på att den polis som blev dödad i attacken och även filmad då han blev skjuten i huvudet, enligt tidningsuppgifter hette Ahmed, även han muslim.