Låt oss hedra alla som har vågat

Låt oss hedra alla som har vågat

LKolumn publicerad i HBL

Om man rör sig i huvudstaden kan man inte undvika att märka att det är Pridevecka nu. Helsingfors stad flaggar med regnbågsflaggor, Ikea bjuder med sina kunder att fira Pride och i diverse caféer har man möjlighet att sitta och mumsa på regnbågsfärgade bakelser. 

Jag blir så glad över det. Glad över den stämning färgerna förmedlar, glad över att Pride uppmärksammas så stort samt glad över budskapet om jämlik kärlek, jämlika rättigheter och om alla människors självbestämmanderätt. Förra året deltog hela 100 000 människor i Pridetåget i Helsingfors. Det är verkligt få marscher eller demonstrationer som kan dra så många deltagare.

När jag satt och kollade på Prideflaggorna som vajade denna vecka funderade jag också på hur allt detta månne skulle kännas för alla som kämpat i årtionden för allas jämlika rättigheter i en tid då mottagandet varit helt annorlunda än nu. Skulle de dela den pinkwashingkritik som många aktivister idag presenterar, när alla företag, politiker och institutioner vill delta i Pride men betydligt färre är beredda att ta ställning mot transfobi och arbeta för till exempel transbarns och -ungas rättigheter? Eller skulle de bara vara glada över att vi trots allt kommit så långt, och all den smärta och alla de nederlag och dödsfall som krävts sålunda faktiskt varit värda något?

För just hånet är något som förenar så många av de främsta människorättskämparna i historien. Att de under sin egen livstid hånats, fängslats, förnedrats, osynliggjorts, förlöjligats, misshandlats, till och med dödats. De hjältehistorier som skrivs har oftast blivit skrivna långt efter att kämparna själva lämnat scenen, och de flesta kämpar har det aldrigt skrivits en enda rad om. De har arbetat för värderingar de trott på utan tack och utan färggranna bakelser, trots att samhället runt omkring dem stått tyst, eller med våld försökt hindra deras arbete. Det är så de stora kamperna för mänskliga rättigheter oftast sett ut just då de förts.

Prideveckan ett utmärkt tillfälle att hedra alla dem som vågat. Som gjort och organiserat och fortsatt trots motstånd och trots mångas försök att förlöjliga dem. Samtidigt är Prideveckan även ett bra tillfälle att fundera på vilka det är som för viktiga kamper just nu. Som kanske kommer att tackas och hedras någon gång i framtiden, vars arbete om årtionden kanske kommer att synas i lagstiftning, kampanjer och förändrade attityder. 

Kanske är de alla de feminister, trans-och queeraktivister, som fortsätter arbetet för allas jämlika rättigheter och som allt för ofta blir föremål för påhopp i sociala medier?

Eller alla de frivilliga som arbetar för asylsökande och papperslösas rättigheter, i ett samhällsklimat som beskriver utsatta människor som nationella säkerhetsrisker?

Eller alla de personer med funktionshinder, som kämpar för ett samhälle där allas rätt till politiskt deltagande, utbildning och sysselsättning förverkligas på ett jämlikt sätt.

De är många, som vi kunde tacka redan nu.