Menu
Blogi

Jourreformen är ett exempel på en bredare politisk förändring

Kolumn publicerad i Vasabladet

Den kamp som hela hösten förts för att bevara full jour i Vasa fick sitt slut tisdagen den 20 december, då oppositionen förlorade omröstningen om regeringens förslag till jourreform. Regeringspartierna stödde inte ens de klämförslag som SFP föreslagit. De skulle ha åbelagt regeringen ett ansvar att göra upp en handlingsplan för hur den svenska servicen ska säkras i Seinäjoki samt en tidsgräns för att ompröva beslutet, om det visat sig att det inte är möjligt.

Den slutliga omröstningen om jourreformen fördes bara två dagar efter att den stora intervjun med justitiekansler Jaakko Jonkka publicerats i Helsingin Sanomat. Justitiekanslerns kritik av regeringens lagberedning har allt att göra med jourreformen. Det centrala i Jonkkas kritik handlade nämligen om att denna regering gett flera lagförslag som innehållit klara spänningar och motsättningar med de grundlagstryggade grundläggande rättigheterna. I fråga om jourreformen såg regeringspartierna till exempel inte behov av en mer omfattande behandling i grundlagsutskottet.

I riksdagen har det under denna period viskats en hel del i korridorerna om att grundlagsutskottets roll har förändrats. Tidigare sågs det som ett av de viktigaste utskotten i riksdagen, och var ofta bemannat av erfarna, ansedda ledamöter med många riksdagsperioder på nacken. Nu är utskottets sammansättning och tyngd en annan, och ledamöter som Ben Zyskowicz kallar öppet professorer i juridik för “grundlagsfundamentalister”.

Det som håller på att hända är att regeringen verkar ha övergett en lång rättstradition av lagstiftning och -tolkning, som (trots en del tillkortakommanden) strävat till att så väl som möjligt uppfylla grundlagsenliga rättigheter och mänskliga rättigheter. Nu väljer man istället att gå där ribban är som lägst, och i vissa fall så lågt att man inte kommer över grundlagsribban. Som professor Juha Lavapuro har uttryckt det, ser regeringen grundlagen snarare som ett hinder än ett rättesnöre.

Denna utveckling är speciellt oroande vad gäller mänskliga rättigheter, jämlikhet och minoritetsskydd. Därmed har den även konsekvenser för hur de språkliga rättigheterna förverkligas. Det som var mest häpnadsväckande med jourreformen var den brist på förståelse och intresse som samlingspartiet och centern uppvisade för tryggandet av de språkliga rättigheterna. Sannfinländarna verkade föga överraskande se Seinäjoki som en politisk seger i detta avseende.

Oppositionen uppvisade en glädjande enad front i sitt försvar av såväl de språkliga rättigheterna på ett principiellt plan som i den specifika frågan gällande bevarad full jour i Vasa. Nu måste arbetet och samarbetet för ett försvar av de grundläggande mänskliga rättigheterna, tryggandet av de språkliga rättigheterna och en human asylpolitik fortsätta. Jourreformen var ett bra exempel på en allt mer oroväckande politisk utveckling, där regeringen låter ekonomiska intressen köra över de grundläggande rättigheterna.