Hur välfärdsstaten försvann

Hur välfärdsstaten försvann

Kolumn publicerad i Hbl 19.5.2017

Denna vecka publicerades resultaten av en studie som gjorts vid Helsingfors universitet, gällande hur den nordiska välfärdsstaten synliggjorts i de finländska regeringsprogrammen från 1950-talet tills idag. Studiens slutsats skapade en del stora rubriker. Det framgick nämligen att den nordiska välfärdsstaten helt hade försvunnit från programmen. Forskarna betonade speciellt de regeringsprogram som gjorts under Alexander Stubb år 2014 samt Juha Sipilä år 2015 och beskrev dem som ett “paradigmskifte”.

 

Vad berättar då regeringsprogrammen om den politik som regeringen för? En hel del naturligtvis. Forskarna har delat in regeringsprogrammen i tre tidsperioder. Från 1950 till 1970 byggdes den finländska välfärdsstaten upp. Under 1980- och 90-talen utvecklade och stärkte man modellen, vars ställning fortfarande var stark som utgångsläge för det finländska samhällsbygget, trots de häftiga nedskärningar man gjorde under depressionen på 90-talet.

 

Under 2000- och 2010-talen försvann många av de klassiska begrepp som förknippas med den nordiska välfärdsstatsmodellen från programmen. Begrepp som universalism och jämlikhet fick långsamt se sig ersatta av konkurrenskraft och reformspråk. I den politiska debatten är det allt vanligare att man stöter på begreppet “välfärdssamhälle” istället för “välfärdsstat”. Skillnaden kan tyckas liten, men politiskt är den markant. Genom att långsamt byta ut staten som den institution som har en central roll i fråga om att upprätthålla välfärden suddar man även ut de offentliga strukturernas och tjänsternas betydelse.

 

Detta paradigmskifte syns väldigt tydligt även i den politik som förs. Regeringen Sipilä har en mängd reformprojekt som strävar efter att rucka på den finländska välfärdsstatens fundament. Ett bra exempel är regeringens planer vad gäller social- och hälsovårdsreformen samt arbetsförmedlingstjänsterna. Om planerna förverkligas, kommer det att vara en av de största omvandlingarna som någonsin gjorts i de finländska välfärdstjänsterna. Såväl i fråga om social- och hälsovården som arbetsförmedlingen strävar regeringen efter att förverkliga en modell där de offentliga landskapen endast agerar som beställare, medan såväl privata som offentliga bolag kan fungera som producenter.


Systemskiftet kan även beskrivas såhär: i fortsättningen är de offentliga och privata producenterna likställda, vad gäller de mest centrala välfärdstjänsterna, som grundläggande social- och hälsovård och arbetskraftspolitiken. Dessutom kommer man att tvinga de offentliga producenterna att bolagisera alla de tjänster som produceras på en marknad med konkurrens. Från en modell där kommunerna varit de huvudsakliga producenterna av välfärdstjänsterna och kunnat komplettera det egna utbudet med tjänster som privata företag eller tredje sektorn ordnar, övergår vi till en modell där det offentliga bara är en producent bland andra, och dessutom i bolagsform. I praktiken innebär det att den egna kommunens hälsocentral i fortsättningen är t.ex. Attendo eller Kommunal Hälsocentral Ab. Samtidigt försvinner även den demokratiska folkliga kontroll av tjänsterna som välfärdsstatskonceptet byggt på. Så ser den praktiska politiska tillämpningen ut av den trend som synts i regeringsprogrammens utformning, mot en försvinnande välfärdsstat.